och jag vet precis exakt varför

för att under två månaders tid lite drygt har 80% av min vakna tid gått åt att försöka formulera nånting kring hur jag känner mig. Hur trivs jag egentligen på jobbet?? Vad vill jag egentligen göra med mitt liv?? Hur mår jag?? Jag har grubblat och tänkt och promenerat över en läbbig bro en timme om dagen och försökt förstå. Det har inte funnits någon tid för mig att försöka kanalisera någon annan känsla, eller forma någon analys om tillvaron eller liknande

 

och jag har äntligen kommit fram till nåt

att det är omöjligt omööööjligt att veta vad något ska bli, och det är omöjigt att kunna veta direkt vad något är, hur det påverkar en och hurvida det är något som en bör fortsätta med eller inte. Jag menar typ i allt i livet ärligt, kärleken är en plåga och en välsignelse, den klamrar sig fast och det tar en stund att klura ut huruvida den äter en eller bygger en, och med skeenden i livet, jag tänker och klurar och funderar så jag får alldeles ont i skallen på om jag mår bra eller dåligt under den pågående fasen i livet, men jag får inget svar förräns jag har tagit mig in en bit i perioden och kan jämföra, känna efter, dra en slutsats. Det finns en smärtsam men tydlig liknelse alltså som en fylla! Allt i livet är som en onsdagsfylla, när en druckit fyra snabba öl och går in på toa, ser ett rödflammigt ansikte i spegeln och du mimar till dig själv "är jag ändå inte ganska full nu?" "skulle jag klara av att ha ett samtal med mina föräldrar om de ringde precis just nu?" "Behöver jag kräkas?". Och hur mycket du än vrider och vänder på ansiktet, hur många gånger du än skvätter kallt vatten i ansiktet så får du inget svar förräns du går upp morgonen därpå och kan avgöra hur farlig bakfyllan är och hur tydligt du minns gårkvällen. precis så är det med allt i hela livet - som en riktig chovasfylla

xD

och således är det ganska bortkastad tid det här med att gå runt att grubbla istället för att låta det va och gå ut och göra någe kul eller viktigt av tiden istället-men det där verkar va nåt medfött 

 

Jag har också kommit fram till att jag trivs väldigt bra på jobbet! jag gråter ganska mycket för det finns ju onekligen något så fucking skört i ett nyligen påbörjat liv som bara kan somna vaggandes i dina armar, eller någon som snubblar på sina egna fötter men som stapplandes springer och sträcker ut armarna mot dig när du kommer på morgonen, eller någon som precis lärt sig att det finns saker att skämmas för och därför viskar tyst i ditt öra och du håller om den lillla pannan och stryker den lilla luggen och det känns som om döden hemsöker ditt bröst för du påminns om allt som den lilla pannan ska duka mot

börjar bli som alex och sigge har noll distans till barndomen 

 

Jag har också kommit fram till att ha en kärlek i ett annat land är en obegriplig och obarmärtig känsla, den liksom fryser hjärtat i bröstet på en så det går inte att säga någonting alls om det egentligen!!!!! det är tomt bara! Tomt, ihåligt och kallt. Jag tänker på det som Bodil Malmsten skriver "jag har mätt din plats i mitt bröst" eller nåt sånt jag minns ej ordagrant men så är det, jag har försäkt att mäta hur mycket som saknas och riktigt veta hur det känns där längst inne men det är avdomnat i väntan på nåt annat

 

Jag har också kommit fram till att jag helt plötsligt mot alla odds har en mycket hoppfull känsla i kroppen. Jag är tydligen fast i bildspråk men var det inte en sån sjuk ironi för dagens traumatiska händelser det här med snön idag?? Jag gick upp halv sex, förstod att Trump kommer vinna och när jag vid sjusnåret drog på mig kappan för att möta världen känns världen inte stor, elak, kall eller tom. Den var omringad av en mjuk vit hoppfull kupa, hela södermalms befolkining strövade genom snön mot tunnelbanan och vi hjälpte varann när någon halkade på isen som lurar under det vita. Hela tillvaron kändes så mjuk, fredlig och snäll i kontrast till det där märkliga som skett inatt. Jag sörjer och organiserar mig? jag vet inte men det kändes lite som ett tecken från ovan som en påminnelse om det där som vi som kan ska ta ställning för, att alltid hjälpa varann upp från isen så att säga

gud är verkligen hooked on ordspråk ber om uuursäkt

 

Nu när jag verkar ha rett ut lite grann angående tillvaron kanske jag kan återkomma med något relevant här om ett tag? Jag vågar inte lova nåt dock 

 

stor puss o kram från mitt skrivarhörn