Varje gång jag slukas av allt det utomkroppsliga (som egentligen väl är det inomkroppsliga för det är ju på insidan det gör ont, det är ju i magen det svider), som jag påminns om att jag inte blev till för att det betyder nåt, utan av en liten jävla slump. 

Och jag tappar fattningen när jag sminkar mig fint och slutar på köksgolvet med mascara runt ögonen, vin över hela klänningen och skavsår i hjärtat. 

Jag tappar fattningen när jag tänker att jag minsann inte behöver verklighetsflykt men ändå snubblar fram över parketten.

Jag tappar fattningen och andan och benen skakar när jag hånglar hejdå vid tunnelbanan och går hem ensam för han ska bort och jag ska jobba, och påminns om att i slutändan är jag ensam. I slutändan kan ingen skeda bort mitt mörker och i slutändan kan ingen hångla bort min självkänsla och ersätta den med nåt som inte skär i spegeln och i själen.

Och jag tappar fattningen över att det blir såhär. Att jag vet att jag kommer vakna om 10 timmar och sucka och ångra det här inlägget och tänka som jag alltid tänker "nu framstår jag som så ledsen fast egentligen är jag ju glad". Och jag tappar fattningen över att tro att det skulle vara så, att glad är ett organ, en lunga eller en njure som sitter där tills den opereras bort eller förmultnar. Glad är ju egentligen ett plåster som sitter på utsidan av ett köttsår av ungdom och som är så vansinnigt lätt att pilla bort. Och skorpan svider och det är inte så farligt att riva upp den, det är ganska kul till och med. Och sen är en fast där, med ett rinnande köttsår som värker mer än någonsin förut, och ingen som plåstrar om för alla är vi ju rädda för blodet.

Och jag kommer sucka och ångra imorgon för jag vet att jag bara är ensam med vodkaandedräkten och insikten om att varje sekund är en sekund närmare döden och köksgolvet är kallt men jag har tappat fattningen och det är ok.