Alla snorar i takt på bussen, det blir rytmiskt och nästan vackert. Jag vet inte vad jag behöver mest nu, om det är tid eller tillflykt eller stimulans eller typ sömn bara, jag kan inte avgöra. En vecka kvar sedan är det lov. Då har jag tid till allihopa. Då jag har tid att traggla matte utan stress, tid att jobba extra långa pass, jag har tid att rumla på nätterna, jag har tid att ligga kvar länge i sängen och värma mina fotsulor mot hans lår men framförallt har jag tid att ta en omväg, att svänga av, att ta en annan gata hem och känna kölden knipa i kinderna, få näsborrarna att stelna till och händerna att bli röda. Jag längtar efter att ha tid att gråta någon annanstans än framför spegeln ensam i badrumsljus krunegård sjunger ju om det där men kommer inte ihåg ordagrant men typ vem blir inte ful i 60wattsljus. 

 

Det ska bli så jävla skönt att få gråta ut i den där höstluften och inte stressa och räkna natttimmar och ha tid att dela med mig av den kloak som är mitt hjärta nuförtiden. Fan när slutar det brinna i min mage