Så var januari över. Jag tänker att jag borde sammanfattat 2014, det kan ju inte vara försent?? men har noll bilder på datorn så det får gott vänta ett litet tag till

 

Jag tänker på mig själv för exakt 365 dagar sen, jag gör det mycket nuförtiden. Jag lyssnar på tallest man on earth och björnstammen och det kitttlar i maggropen, jag känner mig 365 dagar yngre i kroppen, lite enklare, lite svårare, lite tröttare, lite ledsnare, lite pirrigare, lite vilsnare, dubbelt så ung och ett jävla nervvrak, nykär och obehaglad av det, nykär och på tå hela tiden. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden och jag önskar mig ett ljusår bort från den där tiden, på samma gång. Men jag känner mig gammal på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Jag känner mig lite som min mamma som säger att "jag skulle göra vad som helst för att vara sjutton igen men jag mår så mycket bättre nu." 

Jag skulle göra vad som helst för att få uppleva mig 365 dagar yngre igen, men jag skulle på samma gång aldrig klara av det. Jag har bara så svårt för att lämna något, kan aldrig se klart en serie och blir nervös när jag närmar mig slutet av en bok. Jag hatar att lämna och jag känner att jag vuxit ifrån mig 365 dagar sen HEJDÅ och jag har växtvärk i hjärtat, jag känner det tydligt nu. Växtvärk är superviktigt men det gör superont också.

 

Jag är klar med skolan också. Visst jag trivs när det bara är att såsa runt med bästisarna, käka gratis bönsallad, få pengar för att vara där och känna kunskapen sugas in i mig. Men jag kan nog inte trivas i det där systemet, det finns för mycket som vrider sig i mig av själva konceptet, jag kan nog aldrig vara komfortabel i det sättet skolan finns på, det finns alldeles för mycket som gör mig varm av ilska i magen. Om hur orättvist och dumt det är utformad fast det skulle kunna vara så himla bra. Jag är en pluggis! Jag har skolmotivation! Men skolan suger ur det där ur mig och jag har nästan slutat läsa böcker. Då är det fel. När inte ens en liten pluggis kan klara det utan att slösa studiebidraget (får fortfarande barnbidrag doe eller??) på chokladbollar i caffiz. och än skulle jag inte kunna lämna förstås för jag älskar att vara gymnasiestudernade på ett sätt, men jag förnimmer känslan vilket känns skönt för då kanske det inte gör så ont att lämna sen.

 

Det är mycket seperationsångest i mig alltså. Omvänd och förvirrad. Är ganska ledsen men jag vet att jag inte är det utan att det är ett system inom mig som gör mig alldeles på vippen till att ge upp hoppet om mig själv som berömd, lycklig och vacker ibland. Och då känns det lite enklare. Det är inte jag som inte pallar det är en blandning av vinter, hormoner, d-vitaminbrist och matteprov som inte pallar. Själva JAGet är redan på god väg att nå berömmelse, lycka och skönhet.

 

Äkta januariinlägg!

 

Nu lämnar jag den virrigaste månaden av sjukdom och trötthet fast som faktiskt var riktigt fin stundtals bakom mig och tar mig för februari med förväntan! Kompisar fyller 18! Alperna! Kärlek! Champagne! Rikedomar! Kändisskap! Jag har rimliga förväntningar på denna månad och det känns tryggt! Kankse ska köpa en skinnkjol.

 

hejdå