Men jag är snarare en hård och äcklig skorpa. Eller blåsa snarare. En jävla blåsa som skaver på hälen men trubbar av känseln. Som gör att jag har någon slags dimma mellan mig och känslorna, intrycken, universumet.

 

Och samtidigt spricker den ibland och det gör så jävla ont. Det gör så ont att jag inte orkar ta ett enda steg till och tårar rinner ikapp med paniken över att behöva vara finnas palla över ansiktet och ner under tröjan så det klibbar och kliar. 

 

Och det är svårt att plåstra om en blåsa. För det får det bara att kännas ännu mindre. Jag riktigt fokuserar på Stockholm som reflekteras och glittrar i vattnet, men jag ser inte riktigt. Jag andas skarpare, jag kysser hårdare, jag dricker mer kaffe och jag tar djupare bloss. Avtrubbad. Från det där. 

 

Och så ramlar plåstret av såklart, titt som tätt och himlen faller ner i huvudet, alldeles grått och tungt blir det och visst är det svårt att finnas till i en dimma.

 

I mina stunder av tvivel lyssnar jag på Justin Bieber och äter satsumas fast jag får kli så det ser ut som jag har tusen sugmärken. 

 

Vi hörs snart! För det känns så bra att skriva igen och det är hag glad över.