1. Jag lyssnar på låten som gett upphov till rubriken och slås av att jag var där, på Emmaboda, att jag var där i kroppen av kroppar på bilden ovan (Elina tog bilden så den är nästan min för jag stod antagligen bredvid). Det känns så jävla sjukt för jag känner i mig hur det känns att hoppa runt i den där kroppen av kroppar tills en mosas och hamnar i trans med Karlavagnen över sig, men jag kan inte komma ihåg hur det känns att känna den där känslan av INGENTING som tyngde och ALLTING som fanns.

Det är den där känslan som jag söker, varje morgon är en förhoppning om att få känna lite samma, varje natt blir en jakt efter den. Och det gör ont såklart för det gör det ju alltid i den här jävla ungdomen. Alltid gör det ont när det sliter i en efter nåt annat än det som ligger framför en tusen dagar till. Alltid gör det ont när en påminns om att kroppen kan få snurra på en grusväg istället för att kravla upp ur sängen evighet efter evighet.

2. Det blir så lätt att en flyr från medvetandet som viskar till en konstant "du känner inte det du skulle kunna känna" "du upplever inte det du skulle kunna uppleva" "du lever inte det livet du vill leva", på olika sätt. Varje kväll fylld med rumlande och tumlande och dans är ju för att rösten ska överröstas av techno och gälla skrik. Ju mer en skriker desto mer att glömma kanske cogito ergo sum jag tänker alltså finns jag heter det ju, jävla dumt ändå det borde ju förstås va "jag skriker alltså finns jag". Skrik på hjälp från det här jävla medvetandet blandat med Shakira och zumbali det är så vackert och sorgligt på samma gång att jag nästan mår illa.

3. Jag är fortfarande förkyld och jag snorar rytmiskt och det slår mig att jag inte är förvånad för jag är så van att snora rytmiskt nattetid. 

4. Imorgon kommer bli så hejdlöst roligt o jag längtar har smörjt mig med kokoskräm som jag bara gör vid väldigt exklusiva tillfällen.