När det bränner
Det är så skönt när det känns. Fan vad jag kommer sakna att få ha en kropp fylld till brädden med hormoner ändå, fan vad jag inte kommer klara av likgiltighet.
Jag gillar inte likgiltighet för jag gillar inte att människor, situationer, känslor blir likgiltiga för mig.
Jag "skryter" nog mycket om olika relationer med människor (som jag nämnt förut så älskar jag skryt och tycker inte alls att det är nåt trist) för jag vill inte att det inte ska betyda någonting. Jag blir ofta anklagad för att prata för yvigt och för ofta om en människa men jag gör det för jag vägrar att det ska bli ingenting till slut. Jag vill att det ska pirra till i magen när någon komplementerar mig och jag tänker inte sluta skrika när någon ny kommenterar min blogg. Det är inte bara att jag blir väldigt glad eller har ett extremt uppmärksamhetsbehov, utan det har också att göra med rädslan av likgiltighet. Jag vill inte att någon ska bli ingenting för det är så jävla trist och jag känner mig så sviken av min egen kropp då. Vill hålla alla nära.
Missförstå mig inte, det är inte för jag är en särskilt fin själ eller speciellt omtänksam person, det har snarare att göra med att jag är rädd för att förståndet ska ta över. Vill inte bli förståndig och bara ta dem till mig som egentligen ska vara där och vill aldrig bli ensam.
Jag kommer ihåg när det var så coolt att vara nonchalant men jag förstår aldrig för JAG ÄR SÅ RÄDD FÖR LIKGILTIGHET. Jag hoppas på att allt blir så roligt som möjligt för jag är rädd för att fastna i rutiner och segtsegt vardagsklister som är så kletigt och svårt att ta sig ur.
Jag vill att varje andetag ska kännas i hela kroppen och då måste jag ta vara på nya hälsningar och nya maträtter och nya tillställningar och jag måste visa upp dem för er, för jag är livrädd för att jag en dag inte ska reagera längre. Vill aldrig att det inte längre ska betyda nåt. Vill att allt ska kännas även om det gör ont.
Ur "För Lydia"
"Antingen så är man kär och har ont eller så är man inte kär och har tråkigt"
Cyklade ner för erstagatan med folköl i blodet och myggbett på fotknölen kliade och jag var mjuk om läpparna av nån annans läppsyl och sådär närvarande borde det alltid kännas, om det lyckas va så en onsdagkväll borde det väl alltid kunna vara så? Jag slutar aldrig skriva blogga skryta skrika om det för allt ska alltid få vara närvarande.
Cogito ergo sum låter töntigt men är klokt: jag tänker alltså finns jag
Kommentarer
Trackback
