Jag skulle nog säga att jag skryter en del. Jag pratar om vad häftiga människor har sagt till mig, om hur fantastisk bra musiksmak jag har och hur sjukt bra jag är på att dansa YMCA-dansen (I am)

 

Men jag tycker inte att det är något som helst fel med det. Om jag nu är glad för att jag fick bra på ett prov eller för att någon sa något fint eller bara vill visa hur oändligt duktig jag är på att laga pannkakor (I am) VARFÖR kan jag inte få göra det? Visst det blir tråkigt om jag bara pratar om mig själv och visst det finns en gräns men om jag nu skryter lite om hur bra jag var på nåt eller vill dela med mig utav något bra som jag varit med om så varför skulle det vara något fel?

 

Jag står ju för det.

 

och DÄR kommer det lilla lilla och:et i hela skrytningsdebatten. Möjligt att någon just stått och lagt ut texten för FEMTE GÅNGEN om hur dom pratade med en kändis eller om hur dom fick hela publiken att gråta till tonerna av en fransk violonist och alla lyssnar tålmodigt och skrattar på rätt ställen, DET ÄR HELT OKEJ TYCKER JAG jag tycker att det är viktigt att få visa upp vad en har åstadkommit och jag tycker att det är bra för hela ens själsliga existens att få uppmuntrande kommentarer när en varit med om något fantastiskt. Det är nyttigt att få dela med sig utav spännande fakta om sig själv.

Sen kommer det också alltid att finnas dom som inte orkar höra kändisstoryn fem gånger och som någon gång under själva anekdotförtäljandet avbryter med kommentaren "NÄÄ inte kändisstoryn igen, du skryter alltid med den".

Kan vi verkligen klandra dom? Den här historien vet vi alla är långtråkig och vi har faktiskt hört den många gånger förut. En aning bakåtsträvande kanske, men om personen inte är ett svin som faktiskt inte förtjänar att avbryta ens historia, tycker jag inte att det är mer än så.

 

Då finns det två sätt att hantera situationen. Det första är att med stoltheten i behåll (för jag håller fast vid, det är en mänsklig rättighet att få dela med sig av dom vackra delarna i sitt liv till andra) säga "Men det är min bästa skrythistoria", och kanske försöka berätta voilonisthistorien eller fråga nån annan om dom träffat en kändis eller kanske till och med fråga avbrytarpersonen om personen i fråga har en bättre anekdot att dela med sig utav (om inte FORTSÄTT) eller kanske håller lite befogad käft om en till exempel inser att det nu varit lite väl många anekdoter om ens eget liv på varandra. 

 

Alternativ nummer två är att med trots i rösten förklarar att "Jag skulle ALDRIG skryta, det finns inte på min kartaaaa".

 

GÖR OM vill jag ytters ödmjukt be dessa människor om. Det är ju skryt det du pratar om MEN DET ÄR JU FORTFARANDE OKEJ ATT PRATA OM DET, bara viktigt att anpassa sitt sätt.

Till exempel tycker jag det kan vara jätteroligt när folk berättar om livsupplevelser som "Jag kände mig så himla cool när jag åt på den här restaurangen för massa kändisar hänger där" men alldeles vidrigt när det berättas med nonchalant röst som "Jag åt på en restaurang där typ massa kändisar hänger".

 

Jag tycker det är roligt när folk är glada och villl berätta varför, jag älskar skryt när människan medger att det faktiskt är skryt OCH är intresserad utav mitt skryt men jag avskyr när människor vägrar att erkänna att de faktikst skryter och vägrar att lyssna på mitt.

Fortsätt att påpeka hur bra och vackra och coola ni är för ni är bra och vackra och coola och jag tror verkligen att livet skulle behöva fyllas utav mer människor som vågar stå för att de är bra men också för att de är mindre på vissa saker.

 

Hare och always remember du är bäst puss