Ett skriv
Kanske är vår samtid inte dålig på att hantera kärleksrelationer, såsom Eva Illouz och Liv Strömqvist menar? Kanske är det inte enbart senkapitalismen som gjort att vi förbrukar relationer som varor som gör att ingen blir kär, att ingen nöjer sig, att ingen duger. Kanske har vi bara blivit sämre på att förlåta varandra? Har jag blivit religiös? Kanske. Men budskapet om evig förlåtelse är det enda som ger mig tröst. Den överenskommelsen som finns bland de som älskar en mest,
vem du än blir så älskar jag dig,
vad du än gör så förlåter jag dig.
Man behöver inte stå ut med vemsomhelst. Man behöver inte förlåta vemsomhelst. Man ska stå upp för sig själv. Men varför bär jag runt på känslan av att allt kan vara oförlåtligt. Varför är vår tröskel till att vår integritet skulle kränkas så låg.
Är det för att jag vill frånsäga mig allt ansvar som en larvig liten fegis? Möjligt.
Vill jag, en enda gång, kunna lita på att jag har rätt och om det visar sig inte vara så, kunna komma över det? Jag tror det.
Nästa gång någon jag verkligen bryr mig om fyller år, eller tar examen eller gifter sig (ingen jag känner har gift sig men jag är såklart besatt av ritualer omg jag är religiös???) ska jag inte säga
"jag älskar dig"
utan
"jag förlåter det mesta du kanske kommer göra mot mig"
Nästa gång jag ska berätta för Nils hur han får mig att vilja avsäga mig min stora talang av att inte bry mig om mina killar, ska jag inte säga: jag älskar dig mer än jag älskat nån annan kille
utan jag ska säga: jag förlåter dig om du ligger med nån annan
Och nu ska jag förlåta mej själv för att jag har publicerat den här hemska lilla texten
