som en liten skarv längst in i magen

som berättar för en

"den här dagen kommer inte heller bli bra"

som att jag inte redan visste det

det kan vara vadsomhelst,

ett sms som inte svarats på som egentligen inte har någon vidare betydelse förutom att bevis på att status q inte är rubbat, ett jobb som ska jobbas på, i randig tröja och lång rock ska jag stå där och låtsas som att jag inte är förnedrad utan tacksam, så tacksam att jag inte behöver ha en ordentlig lön eller tjänstepension eller OB,  eller att det kommer bli mörkt om tre timmar och att jag fortfarande inte gjort det jag ska 

Miriam sa en gång typ 

"idag har jag inte gjort det jag ska men jag har gjort andra viktigare saker som inte ska få hamna i skymundan av det jag inte har gjort"

Så ska jag tänka idag.

Men ändå, 

skarven i magen. 

Häromdagen kom jag på mig själv med att inte ha haft en skarv i magen på hela dagen. 

Stod i hissen med matkassar och stirrade på mig själv och bara: 

idag har jag inte haft ångest 

sen fick jag lite ångest på kvällen i alla fall, men om jag klarar mig från att ha ångest fram till klockan tio, då är jag lycklig

Är det det man ska sträva efter ha som mål? Att inte ha en skarv i magen på daglig basis?

Kan det vara så att vissa vuxna människor typ en förälder, lever såna liv, att de står i hissen med sina matkassar och inte har en skarv i magen?

Det är kanske då man är uttråkad eller livrädd för döden istället