Men min favoritepisod är den vid jul, när hon har dansat och bakat och städat och sen bara hamnar i fönstret, tittar upp mot himlen och börjar gråta. Hon är ledsen, ensam, tom och ängslig. Hon är världens svagaste tjej.

Grejen är den, att det är så dumt att en som tjej inte bara får vara "stark" utan måste vara en "stark tjej". Vi talar inte om att killar är starka killar, för vi utgår ifrån att killar är starka och att tjejer är svaga. Detta är förstås ett problem för alla, men jag tänkte skriva lite om hur det har påverkat mig att vara en "stark tjej".

Eftersom jag Inte bara får vara stark utan måste vara "en stark tjej" måste jag hela tiden bevisa att jag förtjänar den här titeln och inte bara är en vanlig, svag, ovärd tjej. (Som bekant är det ju också "manliga" attribut de som uppskattas). I trean bestämde jag mig för att hänga med killarna och redan som nioåring kom jag underfund med att aldrig gråta framför någon igen. Jag sa till killarna "jag kanske inte är som ni men jag är en STARK tjej!" Och jag fick vara med. Vad skulle hänt om jag grät? Jag hade blivit ensam igen! Det fanns inga andra alternativ än att bita ihop 

Jag gick högstadiet. Jag hade så mycket ångest bitvis och jag var så ensam i mina tankar bitvis, men jag bröt såklart aldrig ihop. Jag hade höga betyg, stort umgänge, teatern, jobbet, killarna i skallen. Och om jag bröt ihop då, va i helvete skulle varit kvar? Inget skulle funnits längre då, jag var den "starka tjejen" det var min identitet! Utan den kunde vadsomhelst hända! Jag fortsatte att skaka av prestationsångest på proven och att tugga i mig otrygghet, oförstående, olycklig kärlek (vad jag skulle gjort åt det sistnämnda är lite oklart men ändå) 

Jag går gymnasiet och är en stark tjej. En stark tjej ber aldrig om hjälp. En stark tjej blir aldrig ledsen. En stark tjej blir aldrig lämnad. En stark tjej gör aldrig fel. Hur kommer det sig då, Att jag blir så ledsen? Att jag blir lämnad så ofta? Att jag gör fel som är allvarliga! Inte okej fel! Såna som EN STARK TJEJ INTE BEGÅR!!!! Hur kommer det sig då???

När det händer, att jag blir ledsen, att jag blir lämnad, att jag gör fel. Då gör det mer ont än det borde. Det går emot allt jag har blivit programrad att göra och i mig går det sönder, maskinen ramlar isär, mekaniken håller inte, jag går itu och slits isär. Det finns bara en regel som jag håller på, som jag aldrig tummar på. Jag ber aldrig om hjälp.

Jag trodde så länge att det fanns nåt heroiskt i det, att aldrig be om hjälp. Att fixa det själv. Det gör det inte. Det finns INGENTING heroiskt eller eftersträvansvärt i det. Det enda som sker är att du själv går sönder och att du dras med en situation som skulle kunna gå att lösa eller förändra eller får dig att fortsätta må dåligt. För det går inte att komma sen och säga "varför lät ni mig inte gråta?" eller "varför såg du mig inte?" eller "varför reste ni utan mig varför lämnade ni mig på toaletten varför skrev du så på instagram så jag fortfarande måste bläddra tillbaka och kvävas varför hjälpte du inte varför kom du inte varför ringde du inte mig varför älskar du inte mig lika mycket varför lät jag mig inte gråta varför såg jag dig inte varför reste jag utan dig varför lämnade jag dig på toaletten varför skrev jag så på instagram så du fortfarande måste bläddra tillbaka och kvävas varför såg jag inte varför kom jag inte varför ringde jag inte dig varför älskar jag inte dig lika mycket?" 

Jag är världens starkaste. Jag är världens svagaste. Jag önskar bara att någon hade förklarat för mig lite tidigare att min identitet inte har med det att göra. Att starka är ledsna, gör fel, ångrar sig och känner sig utanför. Att svaga tar över världen, står på sig och rättar till. Att starka är svaga och svaga är starka. Att du inte behöver bevisa nåt extra som tjej, du kan va hur jävla svag du vill och DET ÄR OKEJ! Att det inte finns något som en "stark tjej" eller en "svag kille" eller attribut som är könade för den delen heller utan egentligen är jag bara som Pippi. Jag har dagar när jag bär tjuvar ur huset och inte bryr mig om normer eller auktoriteter. Och jag har dagar när jag står i fönstret och gråter okontrollerat och känner mig ensammast i universum. 

Vi är kanske världens starkaste och vi är kanske världens svagaste och vi gråter, ångrar oss, ligger i fosterställning på badrumsgolv, och samtidigt kan vi ta över världen.