Hej på er

 

Jag har haft ett tryck över halsen hela veckan, och jag har försökt att formulera mig ur det, försökt att bilda meningar som förklarar mig, försökt sätta ord på min ängslighet, försökt sammanfatta den känslan som gör det svårt för mig att andas, men det har inte gått. Därför har det varit så tyst här i veckan, och jag orkar inte förska formulera det nu, nu när jag äntligen tagit mig ur det igen. 

 

Jag är rätt trött på det här nu. När jag tittar ut genom klassrumsfönstret är jag i nivå med taken. Det är verkligen den finaste av vyer, framförallt när taken är täkta med snö. Himlen skiftar i blått på morgonen och i rosa på eftermiddagen. Solen gömmer sig bakom husen och når nästan aldrig över dem, känns det som. Och varje gång jag tittar ut så påminns jag om den. Om VÄRLDEN där utanför. Jag litar på den så mycket, att den ska omfamna mig och ta mig till sin och göra någonting av mig. Jag längta efter den så mycket, att vara under den rosa himlen, på de snötäckta taken, ute i luften, men jag är fast på insidan. Det är klastrofobikst, som att stänga in en hela människas längtan i en glasburk. 

 

Men mest har jag det bra. I helgen har jag legat i sängen typ 12 timmar med André och kollat på fillm, sminkat mig snyggt och firat Wilma, hängt med mamma och inte pluggat en sekund. 

 

 

 

PUSS