Som det står i "För Lydia" (ungefär kommer inte ihåg exakt) som är en av de bästa böckerna jag läst 

"Antingen så är man inte kär och har tråkigt eller så är man kär och har ont".

Har inte så ont i mitt kärleksliv men känner väldigt mycket ändå och tänker att det kanske är ultimat?

Hursomhelst har jag tänkt på det där som brukar sägas om partnerkärlek, som Evas föräldrar också säger när hon bara "hur visste ni att ni va kära?" Och de bah "sånt vet man bara, det känns."

Jag tycker det är precis tvärtom. En vet liksom INTE, jag fattar att jag är kär när jag gör allt som står i min makt för att förneka det, för att INTE känna det. När jag inte är kär kan jag bli hur "kär" som helst i folk och berätta vitt och brett om våra möten, men när jag är kär låtsas jag som den känslan inte finns, vilket resulterar i att jag nästan inte känner förns jag måste pga det blir allvar. Och sen känns det liksom överallt, men i början, ja då vet en att en är kär när det inte känns för det betyder att en skjuter bort kärlekskänslan av ren reflex. 

Men som sagt nu känns det som fan utan någon direkt smärta vilket gör mig glad.

Nedan skickar jag med det bästa från eva&adam och Pippi, som för övrigt kan vara det bästa svensk tv nånsin sänt.

Hur bra lifetip?? 

Har lite videos men hittar dem inte nu men ni får se sen

Puss