Och trots att jag mådde värre fysiskt än jag kanske gjort nånsin i mitt liv så löste det sig pga jag fick hjälp (det är värsta tipset skaffa världens bästa klasskompisar som bär dig till sjuksyster, håller upp ditt hår när du spyr på skoltoan och snor glass till dig i kårrummet) och jag fick Ipren (som jag iofs spydde upp)(om ni undrar varför jag pratar så mycket om min vomettering så är det för att jag för andra gången i mitt liv(!!!) spydde idag) och kramar och lugn&ro.

Och jag tänker att det är ju fantastiskt! Att mina vänner är så bra och att det inte va nåt tjafs eller pinsamheter men samtidigt blir jag arg på mig själv.

När jag blir blek i ansiktet och nästan dör (hm) av mensvärk, då säger jag till, tvingar folk att hjälpa mig och ge mig vatten, men mår jag lika dåligt fast inifrån då skäms en, gömmer det och glömmer det fast en blir blek i hela själen och nästan dör då med. 

Och jag VÄGRAR att det ska va så! Att jag kan delge mina instagramvänner med hur jag kastade upp mitt maginnehåll(stolt) utan att tveka, och om nån anmärker inte ens bry mig, men vägrar att ens berätta för nån som verkligen tycker om när jag håller på att kasta upp hela hjärtat och spy ut hela existensen.

För det är minst lika okej att ha ont i hjärnan av grubbel som i huvudet av sömnbrist! För det gör ju lika ont, om inte ondare att vilja dö av sig själv än av kramp i livmodern.

Slut på skammen! Slut på att vända sig inåt när det gör ont psykiskt, för jag upptäckte ju idag att det är så himla lätt att komma på fötter igen efter att ha haft så jävla ont i kroppen, så varför borde det inte kunna vara lika lätt om det gör ont nånannanstans? Om vi ges utrymme att ha ångest och grubbel och mörker i själen så kanske det går att plåstra ihop.

NO MORE SHAME! FOR NOT BEING LAME! 

Hoppas ni alla mår bra och om ni INTE gör det inte är rädda för att be om hjälp