Idag är det en månad kvar tills jag tar studenten. 

Jag minns så fruktansvärt tydligt hur det var att börja södra. Jag ser bilder från sommaren, dagarna innan det drog igång, och jag får en så stark känsla i magen, jag kan känna den där förväntningen i hela kroppen. Jag tror det var den bästa tiden i mitt liv. Precis innan det började. Det där nya livet.

 

Jag har lärt mig ganska mycket under tre år. Jag har lärt mig en del i om analys och diskussion, jag kan rätt mycket om att disponera upp ett arbete och jobba under orimlig press. Jag har lärt mig att sova på oviktiga lektioner för att spara tid, jag har lärt mig att tvätta håret i handfatet för att effektivisera. 

 

Jag har lärt mig hur det känns att inte bli ifrågasatt, att passa in, att inte behöva kriga varjefuckingdag för att nån ska fatta lite mer om vad som pågår i dig. Jag har lärt mig hur det är att vara med någon som tycker som du! Tänker som du! Vill det du vill! Tror på det du gör! Jag har lärt mig att prata om ångesten, och jag har lärt mig hur många gånger jag behöver andas för att hålla inne mörkret och hur många repor som finns i taket till toaletten utanför sista klassrummet i temakorridorren och hur många gånger jag måste räkna dem för att jag ska bli lugn. Jag har lärt mig shotta åtta tequlias på en gång, jag har lärt mig exakt vad jag ska köpa på sleven för att hålla tillbaka bakfyllan. Jag har lärt mig hur det känns när någon du är så fucking kär i stryker håret mellan sina fingrar, hur den beröringen generar en känsla som inte går att förklara, jag har lärt mig hur det känns att vara så kär att allt slutar spela roll, jag har lärt mig hur det går att svälja gråten på sex stationer på röda linjen. 

 

Jag har lärt mig att vissa människor gör dig illa och vissa männsikor gör du illa och att där emellan faller en vissen förhoppning om att inget någonsin ska komma till skada. Jag har lärt mig att ibland försöker någon göra sin historia till din, de vill göra sina handlingar sina uppfattningar sina erfarenheter till dina och jag har lärt mig att uppmärksamma det. Jag har lärt mig att det jag gör är åt helvete ibland! Jag har lärt mig att ibland gör jag fel och misslyckas och att komma upp på benen igen, försöka göra nåt åt saken. Jag har lärt mig att distansiera mig från de som behandlar mig illa, jag har lärt mig att försöka distansiera mig till det i mig som behandlar mig illa, jag har försökt sluta vänta på att någon ska fråga hur det går egentligen, men det där illamåendet i magen. Jag har lärt mig hur fruktansvärt värdefullt det är att bäras, att någon kollar dig i ögonen, håller din hand och får dig att skratta. Jag har lärt mig att ha kul typ? Känns så absurt att skriva men jag har lärt mig att dansen, förståelsen, armarna kring midjan försvinner inte, det där är en del av ditt liv! Jag har lärt mig att ciggen på balkongen, svettan i pannan, hoppet i magen alltid återkommer numera, att kicken är nära till hands. Jag har lärt mig att tacka nej till den för att jag inte alltid behöver den. 

 

Jag har lärt mig att livet känns meningslöst! Att ibland är golvet så hårt och himlen så mörk och världen så grym. Ibland är det så mycket höga trappsteg, så många stickande andetag att dra, så omöjligt att få benen att hålla upp kroppen. Jag har lärt mig att ibland behöver du en hel sommar att bara ta igen dig, för ibland mår du så dåligt att du glömmer hur det ska kännas, att ibland borde det kännas lätt att lyfta fötterna och ibland borde himlen vara vacker och solen varm. Jag har lärt mig att livet känns för kort! Att ibland är kvällen slut för snabbt, ibland räcker inte timmarna till för allt ni har att säga, ibland går dagarna för snabbt för att du ska hinna pressa ut allt det fina, ibland är dansen över för fort, ibland är livet för kort för allt underbart som finns där att ta vara på! Ljuset på himlen när du går hem genom natten, ölen på hans läppar, styrkan i benen när du rör dig framåt, solvärmen i vattnet under träden i tanto.  

 

Jag har lärt mig att livet räcker till. Att det finns en tid, plats, styrka för allt du längtar efter. Att livet tar dig rätt. Att ledan tar slut, att tiden går. Att bakom hörnet, bara du orkar lite lite till, kommer ett nytt liv. Att bara du slutar oroa dig för exakt varje grej i världen, kommer du hinna vara med om allt så många gånger. (Jag har lärt mig att skriva norra Europas klyschigaste inlägg xD och jag har lärt mig att inte bry mig). 

 

Jag tar studenten om en månad! Jag minns så fruktansvärt tydligt hur det kändes att börja på södra. Jag hoppas verkligen inte det var de bästa åren i mitt liv, men det skulle ändå inte förvåna mig om en bara får uppleva nåt sånthär en gång. Hur det känns att få ett liv som en passar in i, med lite kanter som skaver och för mycket mörka hörn att gömma sig i, men ändå, ett liv som ser efter dig. Jag sigande upp på tre års skola och ended up med så mycket mer av allt bra än vad jag fattade att det fanns. 

 

Här kommer bilder på min utveckling av festoutfits