Jag kan tyvärr bara blogga på natten nuförtiden eftersom det är enda gången jag har tid, men det resulterar i så fruktansvärt genomdvidriga inlägg att jag kände att jag behövde skriva detta för att 1. förklara situatioenn 2. ursäkta mig

 

Om 22 fkn dagar tar jag studenten!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag är inte ens glad? eftersom det 1. inte går i i mitt lilla huvud att det är sant, jag har ju förstått att det relativt snart sker men när någon visar en kalender eller förklarar att om tre veckor är det dags så går det inte in!!!!! inte ens nu när jag skriver om det själv kan jag fatta och när jag försöker göra det så fylls jag av en sådan bottenlös förvirring att det mesta känns konstigt 2. det känns typ som det enda alternativet. Det finns inte tillstymmelse till ork att ta sig dit, skriva de där proven, hälsa på de där i den där klassen, lyssna på de där lärarna, i mer än säg, tre veckor! Jag har haft skol och pluggrelaterad ångest i typ ett halvår så min kropp måste liksom få omväxling. Det är liksom det enda alternativet att jag kommer till sommren och tiden 3. jag har så oändligt mycket att göra inom den närmsta veckan att jag inte får ihop timmarna ens om jag räknar supernoga (nu är inte jag en hejare på matte men det hör inte hit), och därför känns liksom all tid som ett vakuum fram tills nästa vecka när betygen sätts, skivan kommer och jag har haft mitt teatergenrep.

 

I sommar vill jag att min tillvaro ska påminna om "hela huset" ni vet med maggio och håkan. Tycker den låten är så fuckat bra för den fångar den där spända känslan av lycka, när allt känns så fruktansvärt fint och enkelt och en vet att det är bara några timmar kvar att fånga tills känslan runnit ur en, och en liksom greppar efter att få hänga sig kvar i lyckan. Det är underbart och plågsamt på samma gång. Att ligga bredvid den en älskar, att ha en skjorta över axlarna och gå ut i morgonen, att hitta sin vänner lite varstans i huset med bakisandedräkt och rufsigt hår och veta att såhär bra får det bara vara en liten, liten stund till. Allt är för bra nu, såhär bra kan en inte ha det för länge. Så vill jag ha det! Det finns väldigt lite stillsam lycka för mig, den är antingen intensiv eller frånvarande. 

 

Och i sommar ska jag försöka resa lite fast jag är så rädd att nån ska mörda mig i hissen, i trappen, i hallen (xD). En del säger ni vet att "om du provar och det går bra så märker du att det är falskt" men kan ni vänligen förklara varför jag fortsätter att vara rädd varje gång jag ska sova ensam fast jag uppenbarligen aldrig blivit dödad? Eller varför jag får puls varje gång jag hör ett ljud i trapphuset hemma hos Andre fast jag aldrig stött på en mördare där? Skulle vara just typikst mig om det där aldrig försvann!

Och i sommar ska jag äventyra, chilla, komma ihåg vilken musiksmak jag har, försöka att inte alkoholförgiftas och en massa såså kul jag har skirivit en lista och minnet av den tar mig igenom! Ni ska få se den sen

 

Förlåt för osammanhängande och konstiga inlägg, ni får stå ut bara en liten stund till så ska ni se att det blir bättre.

 

puss o kram