jag har nog att hålla reda på, vill inte behöva pressa knytnäven mot bröstkorgen för att kroppen ska häva sig upp och ned i ett andetag. Varför har mina reflexer gett upp på mig nu då, vad har jag gjort er ens en gång, ni skulle väl i alla fall kunna ställa upp nu kan jag tycka ändå? Jag tittar ner på min tallrik försöker reda ut om jag inte får ner en bit till eller om jag inte ätit på hela dagen. Jag skulle behöva sova, men min kropp har visst glömt bort hur den gör

 

jag välkomnar alla årstidsförändringar, jag vill bara att tiden ska gå, att det ska kännas lite enklare snart

 

det enda jag har lust med nuförtiden är alltså att vara ute? att blanda drinkar, dansa, kedjeröka i för kalla kläder. Jag känner mig inte så ful i mörkret, jag fortsätter att skylla bakfyllan bara på alkoholen, men jag vet att det också är en oinbjuden gäst i mitt bröst, som vill att jag aldrig ska lämna sängen. 

 

att stå på sig, stå upp för mig själv skulle vara så mycket lättare ibland om jag fick känna att det fanns något inom mig som jag är redo att stå upp för

jag respekterar mig själv väldigt mycket, ända tills jag hamnar där, med hjärtat som rusar och jag känner mig så trött, så jävla trött att jag måste hålla på sådär

nej jag kan inte stå upp för mig själv då, jag kan förfan inte ens andas 

 

kyla är bra! kyla är bra för då vet jag att det är nåt inom mig som fungerar fortfarande, mina fingrar stelnar tydligen fortfarande när jag går utan vantar, ett tecken på liv! och jag struntar i att värma dem under kranen när jag kommer in 

 

 

vilket uppbyggande och hälsosamt liv jag lever! saknas bara ett misslyckad punkband och en ful friyr så hade jag platsat i valfritt modysson drama