Ligger i sängen och känner sommaren dra utanför fönstret. Den ropar på mig och vad jag än gör så äger den mig. Om jag hänger mig åt den-då lämnar den mig som en olycksalig älskare i höst, om jag ignorerar den låter den mig aldrig glömma alla kärlekar, alla eldar, alla fyllor den bar på som jag inte blev en del av. Den viskar på mig, på andra sidan gardinerna. Den fyller mitt sovrum med sin doft, av bensin, asfalt, fläder och förhoppning. Sommaren förgör mig, så fort jag påminns om den griper något tag i mig-en obestridlig längtan av att få vara nära den och den obarmhärtiga påminnelsen av sorgen av att bli lämnad av den, kvar i kyla och rutiner. Det går inte att resonera med den! Den är oresonlig, gör som den vill och den lurar mig varje gång med känslan av att "den här gången! Den här gången kanske det är för alltid!" Och sen står jag där, lik förbannat. I höstens första regn, förnedrad, med skavsår av sandalerna och en linje av skyddad, blek hud vid magen och nedanför nyckelbenen, ett minne av din tid hos mig som aldrig riktigt försvinner. Skavsåren slutar skava och bikinilinjen jämnas ut. Men så plötsligt-när jag provar ett par nya skor eller när ljuset skiftar i en simhall-påminns jag om dig. Det bränner till i mig. Av oändlig längtan och oändlig sorg för jag vet att det aldrig kommer bli vi.