Vi tältade häromdagen. Jag vaknade upp av solen, kände mig som hon som blir iakttagen i gärdestads "oh en sån härlig dag" eller vad den nu heter. Gick ner på en klippavsats, gnuggade bort lukten av brasan som fastnat i håret i havet och torkade med ryggen mot sval klippa. Det är omöjligt att säga, tycker jag, vad som känns bra, vad som gör en lycklig. Jag känner när jag dyker ner i klarblått vatten eller när solnedgången färgar himlen orange och sen rosa och sen lila, eller när vågorna slår så högt att de når mina axlar eller när Hanna somnar mot min axel i soluppgången, då känner jag att något annat är närvarande, ett sting av lycka eller välmående eller liknande, långt ner i magen, som en långsam kittling, som försiktiga fingrar som letar sig upp från magen, mellan brösten, mot halsen. Det där stinget bär också på rungande sorg, en påminnelse om att detta vackra, svalt vatten mot solbränd hud, OCs fingrar över ryggen, någons lätta snarkningar i tältet, allt detta varar ett ögonblick max. Vad är det med livet och den ständiga påminnelsen om avstånd och ensamhet.

Vi åker hem över havet, jag sätter på mig solglasögon, som en jävla kliché, för tårarna bränner bakom ögonlocken. Havet skummas under båten, vi pekar mot platsen där Sälen simmade dagen innan och jag kliar upp ett myggbett på knät. Jag blir så jävla glad och tyngd på samma gång, varför ska det alltid vara så. När jag kommer till stan fångas jag in av något annat, av dans och öl som blir blaskig på slutet och Stockholmshimlen som jag skulle kunna måla av i varje enskild skiftning.

Jag går hem från Skanstull, har flyttat sängen till fönstret för det är bättre energi där och jag sover bättre i ljus, somnar på en sekund med svettig solbränd kropp mot vita lakan.

Först nu, när jag ligger med Andres varma rygg mot mig så hinner jag med att tänka lite på det där. Vad som får en att känna sådär, under en längre period, inte bara ögonblickligen. Jag kommer inte fram till nåt. Men än så länge duger drt rätt långt att veta att något sticker till längst ner i magen ibland, när de jag älskar somnar nära, när sommaren är sval och het och vacker och farlig, när Stockholm vibrerar in i tidig morgon, när mina lakan badar i det yngsta solljuset.

Skulle ha bifogat bilder men min mobil är som sagt lite keff