Ibland tar livet slut. Ibland reser sig inte min kropp ur sängen. "Nu skärper du dig" tänker jag. "Hur jävla svårt ska det vara" säger jag åt mig bestämt och spänner kroppen, gör mig beredd att lyfta fötterna, sätta mot den kalla parketten, resa mig upp och ta mig ut till köket. Men kroppen lyder inte, benen bär inte, armarna vägrar att släppa det krampaktiga taget om kudden. Jag minns så tydligt en gång när jag var typ fjorton och jag vakande en dag på sommarlovet och såg genom gardinerna att himlen var blå och att solen sken och jag fylldes med sådan obestridlig ångest. Jag minns att jag tänkte att om livet ska vara såhär, då är det inte för mig. Ibland är jag övertygad om det. Att livet, den här tillvaron, den är inte gjord för mig. Ibland vet jag det, att det här är inte är skapat för att jag ska vara i det. Narcissistiskt må tyckas men jag kan fyllas med sån sorg när jag påminns om att den där himlen fullständigt skiter i mig, att den här trottoaren klarar sig så bra utan mina fotsteg, att solen fortsätter lysa även om min hud inte värms av den. Jag känner döden krypa under huden då.

 

Jag vill skriva detta till dig som också känner såhär ibland. Jag vill skriva detta till mig själv som när jag känner så är övertygad om att den känslan inte kommer försvinna. Att jag är fast i den känslan. För det är nämligen inte sant.

 

För visst tar livet slut ibland. Men det börjar alltid om! Plötsligt är du på Under Bron och dansar i rött ljus och inser att du är utomhus! utan att frysa, Och plötsligt vaknar du i vita lakan och det är lov och den du älskar håller om dina armar. Och plötsligt sicksackar du mellan husen i Gamla Stan och värms av vårens första solnedgång helt fylld av champagne och kärlek till din bästis som blir nitton. Plötsligt ser du din fulla längd, din fulla potential, du ser staden som en möjlighet, inte en begränsning, du känner att den här konstruktionen visst passar dig. Plötsligt inser du att himlen behöver dig! Trottoaren kräver dina fotsteg! Solen vill forma just dina fräknar. Du känner livet krypandes under huden.

 

För mig är det svårt att veta vad som är sanningen. Vad som är värt mest. Vad som är verklighet och inbillning. Jag har en osund relation till livet. Men jag VET att det där onda och fula inte är hela livet. Och det får räcka ibland.

 

Några låtar som påminner mig om detta

 

Livet är underbart-Vit Päls

Två tungor-Nino Ramsby

Du ligger med andra nu-ÅR&DAR

Natt i en stad-Fred Åkerström

Hela Huset-Håkan H

Obladi Oblada-Beatles