Det är som att min kropp inte kan bestämma sig för om den vill att jag ska vara med om grejer eller isolera mig och glömma bort att grejen med livet är att vakna i lakan som solen genom
persiennerna färgar randiga, att ta tåget vidare till Malmö och gå över Möllan, eller till och med ta tåget till Köpenhamn och sitta på uteservering fastän det nästan är vinter i Stockholm, eller att cykla hem genom natten och inte vara rädd, eller att spela kort och dricka för söt cava och skratta tills det gör ont ONT ONT i kroppen

Jag vet inte! Jag har haft den finastse helgen, är helt fylld av intryck men nu när tåget åker mot Stockholm känner jag mig så tom. Vad ska jag göra i Stockholm?? Vad ska jag göra med min tid när jag bara ger iväg den till en arbetsplats, vad ska jag göra med mitt liv om det inte är att strosa i höstsol och dricka billig ingefärsöl och vad ska jag göra med min kärlek om den inte bara får investeras i alla jag tycker om

Jag tror inte jag har tröttnat på Stockholm, för jag tycker så mycket om alla er som finns där, jag älskar att ta mig ut på Stockholms Manhattan XD och stöta in i er och kika ut genom fönstrena och se er gå förbi och viska med den bredvid mig om er, jag älskar att gå ut i Stockholmsnatt och veta att alla möjligheter finns att jag kan träffa alla jag vill känna, jag älskar att kunna alla vägar och jag älskar den staden så mycket. Det är egentligen inget fel på min tillvaro, jag bara påminns ibland om att det finns liv där en vaknar bland lakan som färgas randiga av sol genom persienner och där varje morgon fyller en med lika mycket förhoppningar som en utekväll, och jag saknar den tiden och önskar att den snart kommer igen

Här en bild från Villes landställe nu i somras. Jag, han, Martin och André satte oss i Villes bil som är så liten så ingen kunde ha raka ben, så sov vi i samma säng i fyra dygn och vaknade varje natt av att någon råkade knäcka en planka. Vårt golv var fyllt av kläder som vi delade på och pistonhead som smakade avslaget redan innan de öppnades. Fuuuuck<3 hursomhelst, en morgon innan vi hade gått och lagt oss satt jag på en kyrktrappa med den av Villes bröder som påminner mycket om Adam Pålsson och jag skällde faktiskt ut h redigt för att han hade uppmanat en tjej att inte börja jobba för universial och solen gick aldrig ner och Villes brorsa/Adam Pålsson blev ägd!! Och kollade på mig med snälla ögon och öppnade en flaksa vin. Och jag bestämde mig för att säga min mening till killar som Adam Pålsson och sen låta dem bjuda mig på vin

Fanny fyllde tjugo och vi var på trädgården. Klasson bjöd på dyr öl och mitt i ett samtal om något kom alltså den för mig då okända kusinen till Ellen Luterkort som alltså mitt i ett öldränkt samtal erbjöd mig sitt jobb, vilket alltså blev jobbet som jag nu går till med rus i magen för att ***** kommer klättra upp i mitt knä, eller för att jag och gummorna i personalrummet kommer skrocka åt någon kul anekdot och dricka svagt kaffe, eller för att ****** kommer säga mitt namn med eftertryck och visa en uppfinning eller för att jag kommer hålla ***** i min famn och berätta något om hur det är en bedrift att springa långsamt.

På Marie Levau i fredags och jag och OC hamnar i ett samtal med några trettioårgiga västeråsbor med dålig självinsikt och innan vi ska gå spänner ena killen ögonen i mig och säger "om fem år är det försent. Du måste köra nu". Jag och oc skrattar åt honom på väg därifrån men egentligen bränner orden i mig och på lördagen sätter jag mig vid min keyboard och skriver en låt som handlar om killar på krogen.

Jag vet inte riktigt vad min slutsats av detta inlägg är, kanske att en utekväll aldrig är bortkastad, kanske att en fylla omkullkastar ens förnuft, kanske att slumpen/ödet hittar en på de märkligaste ställena, att det som ska hända sker och att möjligheterna lurar i de mest hänsynslösa västeråsare.