Just nu sitter jag i men säng efter en fjorton timmar lång arbetsdag, äter chilinötter och hatar mig själv i vanlig ordning 

 

nej jag skoja 

eller

 

det jag har försökt reda ut längst i mitt liv är 

 

gud minns verkligen ett samtal jag hade i min säng för snart en miljard år sen med min storebror som nästan var vuxen då och vi båda försökte febrilt reda ut det där angående oss själva (hur jag nu skulle kunnat va en dålig person vid typ sex års ålder men) 

 

jag känner nu

är jag en dålig person? 

antagligen

förtjänar att jag dö eller känna mig död pga det?

antagligen inte

 

har typ slutat ställa krav på mäniskor i min omgivning? det är så sjukt hahah att man ska ställa krav på varann?? eller?? som att det inte var ett tillräckligt jävla helvete att ta sig igenom detta livet ska man va en "god person" med "god moral" och ett "gott yttre". 

 

jag har faktiskt nästan slutat bry mig om folks personlighet? överskattat att ha en personlighet? borgerligt att ha klurat ut typ "vem man är"? ja vet inte ärligt vad jag går på längre ens, kanske en förnimmelse om nånting som ska bli nåt eller bara en blick över ett dansgolv kanske det räcker nog ibland

 

vem beskyller jag för detta självhat?

 

 

somnade i bilen och det regnade mot rutan vet du hur hårt jag bet mig i läppen!!!!!!!!!!! det är som att spara barndomen i en rörelse, jag vill dö då jag dör då tänk att det är järnsmak mot tungan man ska känna när ens liv flimrar förbi utanför fönstret