hörde idag ett gammal avsnitt av lilla drevet där de pratar om att det är typiskt vår narcissistiska och lata generation medelklassungar att ställa sig över att typ "jobba" eller på annat sätt bidra till samhället för att man tycker sig vara bättre och viktigare än så 

 

med det sagt har jag i tolv dagar ätit, druckit och levt gott utan att så mycket lyfta ett finger för samhällets bästa och det var heeelt underbart

 

bara varit med min största kärlek STHLM och alla mina kärlekar som finns i den

 

På onsdagen hade jag ett rörande vackert och bra samtal med min barnmorska och söp mig sedan full på dyr alkohol med Jack och på nattbussen hem grät jag av lättnad antar jag? och då skrev jag såhär min lilla anteckningsbok "hjärtat är min viktigaste muskel och den har man placerat på utsidan av min bröstkorg. It´s both a blessing and a curse."

Jag vet inte riktigt vad jag menade med det men det kändes viktigt och jag blir lite rörd när jag läser det nu haha herregud mitt dumma dumma hjärta vad det kämpar på 

 

och så känner jag:

såhär är det: livet kan vara enkelt och då får man inte göra det svårare än vad det är 

 

hejdå