det slog mig mycket nyligen

när jag kom hem till Stockholm igen antar jag

 

och Nina tog examen och jag klev ut på hennes takterass där vi sov en gång precis innan vi började södra för hundra år sen och den var fylld av er och jag pratade killtyper med nils och jonas mamma och när vi gick därifrån timmar senare hade jag samma öl i handen för jag hann inte ens fyllla på mitt glas

 

och när jag står på jobbet och gör islatte och ni cyklar förbi och vi pratar en stund innan ni ska vidare till era jobb eller era familjer och vi vinkar till varandra när ni lämnar nytorgsgatan

 

och när jag slutar jobbet och ni sitter på baren bredvid och beställt in öl åt mig och jag är tyst i nästan en timme, rädd för att jag ska förstöra den här stunden, att ni ska påminnas om mig och inte förstå vad jag gör där och jag vet att det låter obehagligt men det är en fin känsla, som att jag än idag känner ödmjukhet inför att få er hos mig, som att jag fortfarande är starstrucked av mina egna bästa vänner 

 

och när vi dricker för mycket vin vid årstaviken och vi har inte setts på månader men ni sitter i kroppen, det är sen gammalt bara 

 

och när jag cyklar till tanto och får valnötslevain av Nike haha, som om vi va två medelklassvuxna, och sen när det slår mig att vi är det nu antar jag, juridiskt är vi vuxna i alla fall även om vi kodar oss själva som barn fortfarande 

 

det slog mig då

 

att kanske är det inte stockholm som jag älskar till vanvett, kanske älskar jag bara den här staden för att ni finns i den

 

en enkel tanke kan tyckas! men jag tycker så mycket om Stockholm, alla träden, husen, gatorna, asfalten, jag blir ju för fan i helvete rörd av grusjäveln

 

men egentligen tycker jag kanske bara så mycket om träden och husen och gatorna och asfalten och gruset för det påminner mig om er

 

vad händer när ni lämnar den här stan

vad händer när jag måste lämna er 

 

jag håller mig nog till teorin om att det är själva kulisserna som jag älskar

 

det är ju så med kärleken ibland, att den är för stor för att man ska orka känna den

man går miste om den nästan ibland för att det är för tungt att bära den på axlarna