Sprang igår i regnet längs kohagarna och det var längesen det gick så lätt att springa,  asså när det inte längre än träningen springa utan tillståndet springa, benen bär och man tänker på annat. Såå sällan händer detta mig eftersom jag tycker det är så kass att springa i stan. Men det är underbart när det sker, när man känner, wtf jag kan springa hur länge som helst? (Så bah 4 kilometer typ) 

Läser Roland barthes tankar om fotografiet och blir besatt att av plugga igen. Sitta på KB och beställa ut böcker som ingen tittat i på många många år, snusa och dricka kaffe tills man blir yr, och sen promenera hem därifrån och känna av sitt dagsverke. Känna uppkopplingen med universum genom litteraturen, ingå i den. 

Nu har jag planterat en dalia, byggt en hylla, gjort snaps på johannesört och bakat en hallonpaj. Nu cykla ner till havet och meditera. På inget annat sätt än detta ska min kropp och hjärna användas! 

Xoxo