sammanfattning 2020
Jag vet att alla har haft det sämst i år på olika sätt och gudarna ska veta att folk har haft det så jävla sämst. Om det finns något gott att ta med sej från i år, och gudarna ska veta att det är svårt, är det för min del detta:
Kärleken är så stor. Den är nästan för stor för mej att förstå mej på, jag gråter när jag cyklar hem om nätterna, jag rår inte på den, den är större än allt och det är FÖR mäktigt typ? Det är en för stor känsla och jag lär mej aldrig att vara förberedd på den, jag måste verkligen trycka tillbaka mitt hjärta i min bröstkorg, ständigt överrumplad över den enorma känslan av kärleken. Jag lär mej inte ha en normal relation till den, den dyker upp och jag sätter handen för munnen. Vi har varit vänner så länge nu allihopa, den tanken gör mej vimmelkantig av storhet.
orelaterad bild på mej från 2017 när jag var mycket snyggare i håret
Jag har verkligen övat mej på att vara tacksam :D jag har svårt att koppla av om jag vet att saker är "fel." Jag grämer mej för att jag inte ordnat saker och ting ordentligt. Och i år när ingenting varit perfekt har jag varit tacksam över att jag tagit mej upp, gjort sakerna jag ska, sprungit mer än någonsin fast jag ser ut som en idiot när jag springer, rabblat mitt mantra i huvudet "här springer jag och sätter ena foten franför den andra tack för det." Jag har druckit ett glas vin och tyckt det var gott. Ätit räkor på någons balkong, tagit ett bad i tanto, druckit en öl på reimersholme och burit den underbara känslan med mej i dagar.
Här en underbar dikt av Bodil M
Jag har passat på att göra allt jobbigt nu när allt ändå varit under ytan. Jag har sagt upp mej (inte riktigt men) och sökt ett jobb jag verkligen ville ha på bibblan. Skrivit klart min c-uppsats fast ja av någon anledning va övertygad om att jag skulle misslyckas. Pluggat dubbla kurser. Tagit kontakt med en psykolog och det har varit underbart och mycket viktigare än jag fattat. Jag har börjat skriva på någonting sammanhängande för första gången och det känns pirrigt. Skrivit för underbara Besatt och underbara Klimax trots att jag levt i total vargtimme från det att jag skickar in det tills det publiceras. Jag har cyklat runt hela den här jävla fittstan som jag älskar med hela min kropp, och svettats som en gris.
bild från en annan pissig tid i mitt liv när jag precis börjat jobba heltid på förskola och min pojkvän bodde utomlands och jag av någon märklig anledning trodde att livet faktiskt skulle kännas exakt så resten av min livstid. saknar inte!! men skulle göra om det igen för att få uppleva känslan av när det släppte igen, när världen öppnade upp sej på nytt. Hoppas jag ska titta tillbaka på denna tiden på samma sätt
Upprepat för min ihåliga jävla skalle "mycket lite spelar någon roll och därför spelar det som spelar roll desto större roll." Inget spelar roll om man inte får vara tillsammans. Till slut är det ändå så. Kärleken och konsten och rumlandet. Nej ja skoja (fast också inte).
Det finns en typ av sorg som är att man blir isolerad, inte vill göra någonting av anledningen att man inte fattar hur något skulle kunna vara roligt. Fyfan den känslan är total ångest för inte ens känslan av hopp finns då. Usch jag ser tillbaka på dessa tider i mitt liv med totalt mörker. Apatisk av uppgivhenhet. Den sorgen jag hållt på med i år har varit en helt annan typ av sorg, sorgen över att man inte kan vara med varandra som man vill, oron över de man aldrig vill oroa sej för, känslan av kris och såklart ett hopkok av alla känslor kring att inte få göra roliga saker ihop. Den sorgen är fylld av en hoppfullhet och en längtan. Som jag längtar tills jag får vara med alla igen, tills allt vi ska göra tillsammans, och hur mycket kul vi alla ska ha ihop. Jag får spunk av tanken på att ta en öl på NK eller ha en förfest eller att äta middag med min familj hursomhelst. Det är en härlig känsla att hoppas och längta, även om den ibland överskuggas av sorgen.
ställer mej exakt denna fråga varje dag fortfarande! kul att se att vissa saker visst aldrig ändras
Det mesta är lättare än man tror. Vad fan har stoppat mej från att göra alla dom här sakerna jag vill göra? Nu när restriktioner begränsar min frihet frågar jag mej själv: vad har begränsat min frihet tidigare? För inte fan är det tid, pengar eller lust. (Dåligt och lite oärligt skryt). Nu säger jag åt mej själv på skarpen: det mesta är mycket lättare än du tror och nu slutar du vara så fruktansvärt feg rädd och slö din dumma kossa.
Känt en del drivkraft i samhället i år också, tycker ni inte? Säga vad man vill om instagram-aktivism men jag uppskattar att man vill något. Jag hoppas vi (jag) gör mera nytta 2021, att jag gör alla dom sakerna jag lovade att göra under försommaren, under demonstrationen, att jag skärper till mej och lär mej saker om och om igen.
första bilden är från min och hilmas första dejt nånsin kanske 2013
den här bilden e för hemsk men till mitt försvar mådde jag inget vidare
jag och Lisa i ett trapphus kanske 2014
det här är från Fannys student! Ville köpte öl med sitt fejk-legg på Mosebacke
tider kommer och går I guess. inte en självklarhet trodde jag men det verkar som att de gör just det mot förmodan. kommer och går och man lallar förhoppningvis vidare. med hoppet in i 2020! jag älskar er
Kommentarer
Trackback
