I torsdags var jag på fest och smuttade jäger och påskmust i den här kreationen bestående av: en sjal!! Jag knöt den alltså som ett kors och spände fast i bh-n. Anar 2000talets största trend och ni vet var ni hörde det först

Här följer en liten bilduppdatering om Tors-mån 

För första gången på länge är jag i balansen igen. Jag har smuttat jäger och påskmust, kollar gamla dvder i soffan och käkat våfflor, gjort egen sushi, käkat glass med Lisa och Hilma, käkat påskmat och somnat tillsammans med hela familjen framför gladiatorerna, gjort DIY-rengöringar, druckit öl i solen, druckit kaffe i solen (i sängen), druckit pärondrinkar runt Ellens köksbord. För dig som har möjlighet tipsat jag om att verkligen gå igenom, tänka på!, vad du vill ha gjort och vad du längtar efter/ glra allt det jag gjort för det har varit underbart.

Puss 

EDIT: var full o trött när jag skrev detta men låter det vara som det är

Funderar på att gå hem från Slussen för att känna känslan av att inte vara rädd längre, men är för trött. Vill ringa André och berätta men han är full. Kollar på kroppen i spegeln, den känns okej. 

För er som också befunnit er i natten ett tag, eller som kommer att komma dit. 

Ibland kan en få för sig att livet bestämt sig för hur det ska hantera en. Det är alltså inte sant. Ett tag har en ett liv och plötligt ett helt annat. Ledan är inte ditt liv, bara ett tillstånd. Ångesten bor i dig nu men den kommer att flytta. Oron är inte verklig och det kommer den snart att inse. Rastlösheten blir snart till spring. Livet är så jääävla simpelt uttänkt, plötsligt sitter du på en bänk i Slussen, månen målar himlen ljus och en låt som du glömt kommer på och du minns. Natten tar slut till sist. Och då kommer morgonen. 

Rubriken är väääärldens bästa pepplåt känner mig GRYM när jag hör den, den passar mig väldigt bra eftersom jag sen mycket tidig ålder definierat mig själv som kanske 50% gubbe verkligen det är riktigt märkligt 

 

Hej på er igen

 

Jag och Linan har precis skrivit klart vårt gymnasiearbete!!!!!!!!!!!!! vilket känns skönt jovisst men framförallt så jävvla fucking märklig eftersom det innebär att vår gymnasietid typ är så gott som slut

 

Å ena sidan minns jag knappt mitt liv innan Södra. Å andra sidan var det verkligen supernyss vi började och å tredje sidan (xD) så kommer snart mina klasskompisar vara gymnasiekompisar från en annan tid och gymnasiet kommer va en liten, liten prick i livet och jag kommer spana bort mot den kisandes och skratta. Ser fram emot att skriva ett långt inlägg om tiden som har varit denna men det får ni vänta på ett tag till.

 

Ni vet när en haft mycket plugg och sen är FRI och bah: Vad ska jag ta mig till nu då? Duscha? Städa rummet? Äta godiset som legat och torkat i väskan eftersom jag fortafarnde gömmer godiset så mina föräldrar inte ska se? Ringa en kompis? Börja läsa mitt diktalbum av Bodil Malmsten? Det är i sina situationer jag tappar hoppet om att mänskligheten har en mening

 

Minns när jag och André hade sett "Fault in our stars" och jag grät i ca fem timmar efter och jag bah satt på en bänk och typ "Vad är MENINGEN!!!!!" vilket är rätt typikst mig och André sa så himla himla typiskt André, typ "räcker det inte med att vi finns pga en slump och att det är så jääävla mäktigt att vi ens finns" och jag önskar önskar att det kunde ge mig befrielse från ångesten men den tanken fuckar tyvärr bara ur det för min lilla hjärna. Narcissimen igen! GE MIG ETT SYFTE! Fast egentligen bara står vi här slupmässigt typ (vilket jag iofs inte tror på xD)

 

Jag ska i alla fall duscha nu, sjunga superhögt och sen krypa ner under täcket och dricka en kopp citronte med honing och mjölk. 

 

Jag mår jättebra faktiskt! puss

 

här kommer bilder från när mamma pratar med mig och jag fotar mig sj samtiidgt men hon fattar inte :(

 

Ungefär såhär ser jag ut nu

Eller faktiskt exakt sådär ser jag ut nu eftersom jag tog dessa bilder ca exakt nu

Jag var nyss med om en lite tråkig upplevelse då en stressig examination lockade fram en sorts ångestattack så jag känner mig nu som en känner sig efter en släng av ångest kombinerat med tre timmars skrivning 

-tom

-skakig

-ont i huvudet

-uttömd

Men sen tog Jenny mig i handen och vi tog en såndär god cigg och skvallrade om killar och stötte på Lisas kusin och jag råkade avslöja att jag läste hennes blogg och så grät jag i mammas famn

Balansen är alltså återställd! Ser fram emot imorgon och att krypa ner bredvid André och resten av livet faktiskt 

Min vecka har innehållit lika delar stress och champagne så det är ändå fina dagar

Önskar er en fin helg! Själv är jag LEDIG på söndag, har ändå nån stabil hunka på kontot och har gjort en grundblekning i håret som ska blekas ytterligare i solen var tanken 

Puss o kram 

Men det går inte att tänka. What I've learned about love :-D det finns inte en fungerande människa i hela världen som skulle ge sig in i en sånhär sorts kärleksrelation, om inte tankarna slutade finnas till. Alltså missförstå mig inte, det finns inte tankar nog i världen för hur mycket jag tänkt på vad du menade och hur det ska bli och vad jag känner men när det väl sker då är tankeverksamheten avstängd. Det är ren självbevarelsedrift förstås, för det är så jävla absurt att bah "Tjolahopp här är alla mina hemligheter alla mina lögner alla mina sorger alla mina vanor vill du ha mig" till en människa. Det brukar ju liknas vid att klä av sig typ "där stod jag helt naken i mina känslor" men för mig var det mycket konstigare att ta av mig skyddet mot omvärlden än kläderna xD. 

Det fanns inga tankar i mig när du frågade om jag skulle följa med in för en människa som blir tillfrågad om att lämna en del av sig i en annan stadsdel säger NEJ det är en allmänmänsklig princip bara du säger NEJ! Men tankarna är borta. Så du säger JA och och sen är du där för alltid oavsett om du vill eller inte. Jag kan ta mina kläder, mina vinyler, mina böcker från dig men jag kan inte tvinga en stadsdel att ge mig tillbaka en del av mig själv, så går det inte till. 

Det finns inga tankar när du stannar kvar en natt till fast dina föräldrar skriker på dig om att KOMMA HEM att DU HAR INTE FLYTTAT HEMIFRÅN. En människa vid sina sinnes fulla tackar för sig och tar bussen hem för att undvika utskällningar av arga vårdnadshavare men en person som förlorat sina tankar tackar ja till middag för femtonde dagen i rad. 

Det finns inga tankar hos en person som vet att närsomhelst kan en bli lämnad men som ändå stannar kvar. Jag lever med ett mörker i magen, en ständig påminnelse om att det mesta går åt helvete. Och att ändå lägga sig platt, kapitulera inför kärleken. Ingen människa som kan formulera en tanke gör så. 

Jag har tänkt mycket på vad som skiljer sig mellan vänskapskärlek och min kärlek till André. Kanske att den hände så snabbt? Kanske att den ska ta slut så snabbt? Kanske att det är så intensivt? Kanske att jag aldrig upplevt nån röra mig så nära på ett sätt som inte gjort mig lite illamående förut? Jag vet inte, en blandning antagligen.

En del skulle nog säga att det inte går att få plats med sin kärleksförklaring på ett blogginlägg. (Är det här en kärleksförklaring? Stackars André i så fall) Men för mig går det lätt! Jag vill egentligen bara att du ska veta en sak och det är att oavsett hur gånger jag hamnat i fosterställning på ett badrumsgolv på grund av den ständigt närvarande oron om nåt ogreppbart, oavsett hur många gånger vi tagit tunnelbanan med varandra i tystnad, oavsett om du lämnar mig i höst, oavsett allt så är vår kärlek värd det. All kärlek är nog det egentligen. Och att du har fått mig att fatta det är mer än någon kan kräva av en människa att förklara. Jag älskar dig och kommer alltid att minnas OSS. 

(Den här bilden såg jag för typ två och ett halv år sen och visste att jag va kär i dig då)

När Olga fyllde nitton firade vi henne med afternoon Tea och när jag gick in efter henne på toa hade hon skrivit i gästboken en fin hälsning och jag blev så jävla rörd. Var det på grund av våren? Champagnen? Kärleken till Olga och tacksamheten över hennes närvaro i mitt liv? En blandning? Insikten som jag nås av ibland, hur kärleken är det enda viktiga ärligt!!? Jag tror det

Dagen efter var det vår fucking värme och jag och Douglas tog av oss i t-shirts mot Nytanväggen. Det mäktiga här var alltså VÄRMEN och årets FÖRSTA GLASS och hur livet sipprar tillbaka i takt med temperaturen 
<3

Någon dag senare på jobbet visade min kollega mig en målning som ett barn som flytt över Medelhavet målat där han hade skrivit "home isn't home without mom". Hans mamma var borta. Han visste inte var. Fyfan för den här jävla världen. När jag strosade genom söder med mamma och köpte lakritskola, i butik där alla hade avklippta jeans, nån dag efter som en annan idiot kände jag mig så jävla hopplös och avtrubbad. Vad är det här för blaj vi bara låter vara?? Vad är det för skit att en vet och fattar men ändå lunkar på i sin medelklasstillvaro. Ibland tänker jag "oj villen god människa jag kan vara, hjälpsam och trevlig!" Synd ärligt att det blir så! Att en lunkar på i sin medelklasstillvaro så jävla avtrubbad och bekräftar sin hjälpsamhet medans världen går under. Det är så himla himla fuckat bara och så kände jag avsmak för mig själv och förträngde känslan genom att frossa ekologisk lakrits. I alla fall bra för miljön..? Dra åt helvete 

Här e mamma min lycka i livet och stora tacksamhet 

Jag har på lovet sett modernas, Medelhavsmuseets (fast där fikade vi mest pga gratis kaffe pga Villes jobb) Waldermaarsuddes och nationalmuseums (xD) utställningar, och igår såg jag Ungefär Lika Med på Dramaten med Lisa och Ellen. Känsla 1: tack konsten för att du hittade mig! Känsla 2: tack waldermarsudde för att ni plockade fram bortglömda kvinnliga konstnärer! (När ska ni plocka fram okända kvinnliga bloggare?) (skoja) känsla 3: tack på förhand till alla över 70 som vet med sig att de inte kan hantera konst som nu kommer att sluta ta del av den smatidigt som ungdomar. Och så snackas det om att ungdomar inte kan hantera typ konst, kultur, skönhet, fast det egentligen är vissa gamlingar som inte kan förstå ironi, skämt eller typ att UPPFÖRA SIG?? Kommer nu att tänka på när jag var på Operan senast (stammis xD) (skoja har svårt för opera) och gubbarna stampade med fötterna mot Marken och skrek och höll på som värsta jävla hejarklacken? Och sen skulle de hurra för kungen......???? Nog med seniorer och främst seniorgubbar i kulturarenor tack 

Sorry för märkligaste inlägget men kul att få prata med er igen! Har haft en sååå bra vecka och har insett hur mycket jävla skönare det är att jobba än att gå i skolan och hur bra det har gjort mig att inte varit där fast jag känner rädsla inför att lämnas av mina bästisar då jag har fantomsmärtor i hjärtat efter denna vecka utan dem

Ah det här händer jämt när jag ska skriv ablogginlägg att klockan blir pissmycket??? Har prov imorn!! Hejdå