Är det så för er också

 

Att det finaste gör så jävla ont

 

Ett skoskav av sorg är det för mig, det går upp när en har som roligast. Mitt i dansen, springet, promenaden, spricker det och ilar till i kroppen. Som en påminnelse om att den tunna huden där är det enda som skyddar mellan skon och blodet. Kanske en evig påminnelse om att passa på att ta vara på det, kanske en evig påminnelse om att sorgen äger mig, jag har inte lyckats klura ut vad ännu

 

Nike skrev på sin blogg om tider som varit och ångesten som fyllt dem. Och den finaste trösten i livet är att tiden går. Att den tickar och tar en igenom och talar om ett annat liv. Tiden plåstrar om skavet men ramlar av ibland ni vet ju hur det är. Och ibland kan inte tiden skydda, för ibland har tiden inget med den att göra. 

 

För ett tag sen såg jag ett par jag känner lite i fönstret till KAFFE och jag var tvungen att svänga av upp mot södra och gråta och andas. Jag var inte ledsen, jag tyckte bara att det var så olidligt vackert, nyduschade och nykära räknade de matte ur samma bok i likadana polos. Allt var bara fint men ändå kändes det som att jag skulle dö. Den sorgen kan nog ingen tid förgöra för den sorgen är tidslös.

 

Jag har en blåsa på min fot som jag haft sen jag var typ tio som jag fick av ett par för små sandaler som jag snubblade i och hela tiden slet upp huden på hälen i. Den har blivit en del av min hud nu. Ibland känns det som att jag gått genom hela livet med för små sandaler och att spåren av allt snubblande blivit en del av mig. Det är för sent att fila bort nu, det är i mig för all tid och allt jag kan göra är att plåstra om och hoppas att det hjälper.