När jag var fjorton började jag gå på konfirmationsträffar varje vecka. Det rörde om mig, jag blev naturligtvis kär första dagen, jag älskade allt vi pratade om och att åka på läger där en kunde gråta, skratta och smygröka var nästan för mycket för en fjortonåring som mig! Jag var naturligtvis tvungen att berätta för alla om den känslan, den upplevelsen, det som gömde alla mina spöken för ett tag. Döm om min förvåning när reaktionerna jag mötte var svala! Var verkligen den där killen jag älskade så jag kunde dö så snygg? Visst var det egentligen lite larvigt att sitta i en ring och berätta hur en mådde? Och varför skulle vi envisas med att börja gråta? Jag lät spökena komma fram igen så jag kunde göra plats för min eufori inför varje veckomöte där istället. 

Jag är sexton och har hånglat med mitt span. Jag kan inte somna ordentligt för jag tänker på honom men när någon frågar är det en engångsgrej. Jag inbillar mig detta så länge att det tar flera månader innan vi blir ihop. Jag var så jävla rädd att jag skulle visat mina rosiga kinder och sen skulle det inte bli nåt. 

Att känna nåt är visst alltid så oändligt fult. Förutom vid några hemskt få tillfällen i livet, typ när någon dör, när du gifter dig eller när du blir nedslagen. Och när dessa saker sker ska känsloregistet rotas fram från sitt skrymsle längst in i kroppen på en sekund. Vilken obotlig idiot du är om du visat så en tillstymmelse till känsla tills bröllopet men SKAM ÅT DIG om du inte bölar när något stort inträffar. Jag var tvungen att gå igenom något vidrigt innan jag kunde gråta till en film, för jag hade lovat mig själv att aldrig gråta när jag slog mig som liten för att få vara med killarna. Det krävdes månader av grubbel och tvivel innan jag vågade berätta att jag var kär i min kille för jag hade lovat mig själv att aldrig någonsin vara i underläge eller medge en känsla som jag inte var säker på att den andra parten delade.

Om jag inte varit slav för en samhällsstruktur som tjänar på att en inte känner efter, hade jag nog haft en enklare uppväxt. Jag hade kunnat förstå min första panikångest som fick mig att tro att livet var över, jag hade kunnat stå upp för mig själv när folk såg ner på mig för att jag ville få utlopp för det jag kände, jag hade kunnat berätta för idioter att jag sket i deras föreställningar om ungdomen, jag hade kunnat behålla spökena i sitt skrymsle och istället känna allt. 

Det är farligt att känna! Det gör ont och jag har önskat otaligt många gånger att min känsloverksamhet ska ta semester. Men den gör aldrig det. Och till slut får en utlopp för de känslorna på ett eller annat sätt, och det är då jag skakar mig tills sömns, ölar mig in i dimman eller kliar upp sår på min hals.

Det är farligt att känna! Men det ska aldrig behöva vara fult.