Har klurat och kommit fram till att jag inte har någon ångest över tiden. Sommar eller höst, gymnasiet eller vuxenlivet, det som blir det blir och jag tar emot med öppna armar. Tiden är obehaglig tycker jag, den glider en mellan fingrarna och lurar en och tar ibland inte hand om en fastän den lovat det. Jag måste sluta lita på tiden, jag måste sluta misstro den! Det räcker med att se den, reflektera kanske till och med, men aldrig anförtro sig till tiden och lägga förhoppningar i den på ett försiktigt sätt. Den går och går men kommer aldrig fram.