Om skammen

Den vanligaste känslan, har det visat sig, som vi människor känner är SKAM. Skammen över att vara eller bete sig fel. 

Längst in i mig gömmer jag min största skam. Skammen av att inte klara av mig själv. Skammen över att inte kunna resonera med en enda känsla, inte få kontakt med en enda del av förnuftet, skammen över att låta magen ta över över hjärnan. Jag skriver om det för ofta! Skriker en del av mig. Den delen som vill glömma, gömma, gråta i tystnad. Den delen av mig som tycker att jag skäms med all rätt, som tycker att jag borde bita i täcket och sluta skylta med SKAMMEN. Den delen vinner oftast. Oftast håller jag käften om skammen, när den smyger sig på stannar jag helst hemma, när den gör sig påmind går jag in på mitt rum, när den äter mig skakar jag hellre än skriker. 

Men det finns en annan del av mig också. Den delen som gärna skriker när nåt är fel, den delen som vill reda ut skammen tills vi kommer till det klara med att den där skammen är ingen riktig skam och vi behöver inte skämmas över den. Den delen av mig som vill visa upp SKAMMEN för alla i hela världen som inte bär på den eller glömt hur den känns eller också gömmer den längst inne i sig så vi äntligen kan enas om att den skammen är ingen riktig skam och vi behöver inte skämmas mer! Vi behöver inte bita i våra täcken! Vi behöver inte gömma den längst in i oss längre! 

Så himla synd bara att den delen är så liten. Och så himla synd att det är så svårt att skrika när skammen har satt sig på lungorna. Och så himla jävla synd att det ingenstans finns plats för just den skammen. För när vi kollar på den skulle den nog bli lättare att förstå. Synd bara att vi skäms så mycket över att känna den, skammen. Synd att just den allra skämmigaste känslan skulle vara den vi känner mest. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0