nedan följer några alternativ:

 

-jag har sedan ungefär en sekunds ålder varit så jävla ägd av det kapitalistiska systemet (känner mig alltid så töntig när jag ska diskutera kapitalismen känner mig som en peter birro karaktär) och definierat mitt värde utifrån vad jag gör (och hur jag ser ut) och således har jag alltid försökt vara så produktiv och effektiv som möjligt. När jag gick i skolan skulle jag ha så bra betyg som möjligt för att ens orka med att kolla på mig själv, nu när jobb är min huvudsakliga sysselsättningen är lönen som kommer in på kontot den 25 det som definierar mig. Är den mindre än vad jag tänkte hatar jag mig själv för det och mitt lata sinne som inte ser till att jobba så mycket det går. Jag har alltid funnit det obehagligt tillfredsställande att vara på bristningsgränsen mentalt och fysiskt, för då vet jag att jag gör så mycket det går, och så gott jag bara kan. När jag då har två timmar som jag skulle kunna göra något produktivt av, men som istället går åt att sitta och gråta i ett trapphus fylls jag av ett sådant ändlöst självhat att jag inte vet vart jag ska ta vägen

 

-på detta följer att jag har väldigt lite tid till att göra det jag tycker om ex, utveckla mina intressen, träffa mina kompisar, chilla, kolla teveserier osv och när jag då har två timmar bortslösade känner jag som att jag gått miste om så mycket liv

 

-jag har så mycket ångest inom mig det är som ett svart hål av obehag som jag ständigt försöker att cirkulera runt och det enda sättet att slippa det där suget i magen är att sysselsätta mig själv, att aldrig vila och hinna tänka efter. Så när jag är ensa med mig själv i ett mörkt trapphus i två timmar knackar den mig på axeln, och lämnar mig inte förns jag är upptagen igen

 

-stress är farligt och gör en till en opålitlig person 

 

vad tror ni? jag tror en salig blandning av alltihop

 

ha det bra längtar efter ett liv eller ett samhälle där två timamar bortslösade inte får en att vilja fakking dö