Jag tror att när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än
Vänder mig om precis som varje morgon under tretton år. Vinkar till mamma i fönstret. Hur många morgnar går det på tretton år? Hur många gånger har min hand vinklats i den där rörelsen? Det finns något muskelminne sparat i hjärnan, det går som av reflex.
Ibland är det för stort för att fatta. Hur tretton år kan ha gått och lämnat samma människa kvar. Hur tretton år kan passera och ta slut och hur det fortfarande kan finnas ett helt liv kvar. Hur den som var då är nu, fast någon helt annan. Jag önskar att alla som kände mig då ska se mig nu och ångra allt de sa, och jag vet att om de som kände mig nu skulle se mig då skulle de ångra allt de aldrig sa.
Jag vet inte så mycket om vad som har skett. Jag vet att jag sprang ner för trappan på skakande ben, jag vet att jag menade det när jag kramade din hand sådär hårt, jag vet att jag grät först när Elvira höll om mig och viskade till mig "du klarade det, vi klarade det" för hon vet vad som var och hur det blev och hon vet att vi har gjort det tillsammans.
Jag vet hur din röst låter i natten, den lämnar mig aldrig! Den som viskar till mig att jag inte duger, att jag borde ge upp, att jag inte passar in. Jag vet hur den låter för den kommer alltid eka i min kropp. Jag vet hur jag försöker att motbevisa dig tills armarna blöder och fötterna inte bär.
Jag vet att jag är skyldig dig allt. Jag vet att du vet att jag borde tänkt om, tittat bakom mig, känt efter. Jag vet att du vet att det var du som bar mig, som visade mig hur det kändes att finnas till, att hitta rätt, att leva ett nytt liv.
Jag vet också nu hur du får mig att skrika över Västerbron dränkt i öl av lättnad över att du äntligen, äntligen lämnar plats åt något nytt.
Jag kan inte dra någon slutsats. Det går inte att dra någon slutsats om det som varit hela ens liv! Om sorgen, smärtan, skammen, om livet som började femton år för sent, lyckan, lättnaden. Det går inte att dra någon slutsats om hur livet har känts, varit eller blivit. Jag vet bara att livet byter form och att precis när det känns som svårast förändras det. Jag vet bara att livet när det känns som allra längst bort och rotlöst, är precis samma, att du vinkar hejdå till samma mamma i samma fönster tretton år senare, och jag vet att det allra finaste gör allra ondast och jag vet att den känslan aldrig lämnar. Jag vet inte mer! Jag hoppas bara på resten. Att all denna tid gav något. Och jag tror. Jag tror att livet kan börja om på nytt. Att tretton år till passerar flera gånger och varje gång vänder jag mig om och minns det där gamla och längtar efter det där nya. Och jag tror! Jag tror att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.
Kommentarer
Trackback
