"Man kan hinna med mycket medans man väntar på att livet ska börja" skriver Lena Andersson. 

Här sitter jag och väntar på att det ska börja igen. En gång i tiden väntade jag på att det skulle rycka tag i mig. Jag blev vän med alla, följde med ut varje kväll, blev kär i varenda kille, letade efter att livet skulle hitta mig. Nu finns det närmre, men jag hinner aldrig med. Det ligger precis nedanför fönstret, jag känner det dra i mig och ser dess skugga lägga sig bakom mig när jag skyndar vidare. Jag ska snart ta tag i det! Bara skriva det där provet! Bara göra det där! Bara fixa det här! Och livet ligger på lut. SNART ska jag åka på den där resan! Läsa de där böckerna! Lära mig det där språket! Och så sitter du där. Med ett huvud fyllt av kunskaper du klarar dig utan, med en garderob fylld av kläder du inte passar i, med en kropp som du fått för dig gör dig illa, med ett hjärta som ropar åt dig att ta dig ur.

Kanske finns det en chans nu. Att inte skjuta upp livet. What I've learned about life. Om det går att skjuta på det så är det inte närvarande. Om det går att skjuta på så finns det inte! Det är inget liv att gå och skjuta på livet. 

Jag önskar er all lycka att ta er igenom. Jag hoppas att ni fattar snabbare, att det är din rätt att säga ifrån om det där tas ifrån dig. Jag är klar nu. Med att vänta på livet, och jag är klar nu med det här livet. Det finns inget mer att skjuta upp för det finns ingenting kvar. Det är en oändlig lättnad och en tung sorg.