Såhär med lite perspektiv på det hela är det lättare att uttala sig om exempelvis studenten. Är det konstigt att säga att min mest närvarande känsla var ilska? Jag kände mig så jävla fucking arg över att ni tog min oskuld, min tid och mina förhoppnigar. Arg över att det var över; var skulle all min leda ta vägen? Vad skulle mitt liv vara om det inte var hos er? Skulle det nånsin kännas likadant? Arg över att jag kände så lite, att champganen inte gjorde mig full, att tårarna ni grät inte rörde mig i ryggen, att klackarna inte lät tillräckligt hårt när de flög över stentrappan. Arg över att jag kanske aldrig skulle få komma tillbaka till nåt sånthär igen, att de här tre åren blev och var och nu förbi. Jag blir aldrig arg nästan, för jag tror inte på den känslan typ. Jag är aldrig arg, jag är besviken, ledsen, trött osv ARG är liksom bara slarvigt uttryckt för att en annan obehaglig känsla. Så jag var inte arg på studenten, jag var trött, ledsen, glad, lättad och full. Jag skulle göra mycket för att få vara med om den igen, mest för att det bästa fotfarande låg orört framför mig-nämligen sommaren.

 

Förra sommaren mådde jag rätt kasst nu när jag tänker efter, som sagt vad gör inte perspektiv med tillvaron, och jag var rädd att sommaren skulle vara betingad från och med då, att den inte skulle hitta tillbaka till mig. Men denna sommar har varit bäääst jag orkar inte rikigt berätta igen, ni vet ju, i vintras mådde jag piss och sen kom sommaren och ryckte upp mig, tappade upp ett bad åt mig, hällde upp ett glas vin åt mig och visakde i mitt öra att livet inte var förbi och att jag var värd bättre. Och idag har jag köpt en dator. Och här kommer en miljard bilder och antagligen rätt mycket känslomässigt problematisk text med mycket slarvfel. Läs och njut eller skit it o tjut.