Imorse satte jag på mig en blå skjorta, Andres gamla tror jag haha så ironiskt så fort han har åkt rotar jag upp nåt ur garderoben som e hans (helt ärligt så var det väldigt osentimentalt jag tycker bara att jag passar i skjorta), ingen bh under och jag undrar om den är för genomskinlig, och jeans som är för tighta som jag måste "töja ut" så jag sätter mig på golvet och gör knäböj o såntdär så fort ingen är i närheten. Håret samlat i en klämma mitt på huvudet, glasögon som jag måste justera för de trillar ner över näsroten varje gång jag riktar ner blicken. Jobbar ensam i ateljén, tänder lamporna så hela taket färgas gult, sätter på en kanna kaffe och öppnar upp fönstrena som visar hela himlen. Jag tar en för stark värktablett, känner mig lite vimmelkantig när några grekiska turister undrar om jag kommer från Norrland och frågar ut mig om angående min konstnärliga utbildning som än så länge består av två terminer bildklass i högstadiet som jag bara blev insläppt på för läraren tyckte jag var trevlig (läs präktig). Jag gjorde inte ens bildtesterna vilket var en jävla tur för då hade inte ens min präktighet räckt till.

Det är en konstig tillvaro just nu. Jag vet inte alls hur det blir, vad jag ska göra av, med, om mig själv, jag kastar mig in i det ena och det andra. Det skulle kunna vara en katastrof. Men jag älskar det. Jag mår pissbra även om jag inte alls vet hur det känns med andre i Tjeckien än, men hur dåligt kan det bli, förutom ensamt ledsamt och vidrigt en stund? / heltidsjobb men hur dåligt Kan det bli med lön och gratis kaffe. Jag tror till och med jag fixar det. Jag har HOPP i mig, jag känner världen susa i öronen, jag känner mig modig och kapabel att göra typ vad som helst. Jag tänker mycket på mina tjejer, hur vi i rutiga halsdukar och mockapumps ska beställa in cappucino efter cappucino på lunchserveringar, hur vi i nya läppstift och vackra naglar kedjeröker och blir bjudna på cosmopolitans på terasser, hur Stockholm dunkar av ljus och liv när vi i åtsittande jeans och backslick tar tunnelbanan till Hornstull för att dansa. Hur våra samtal skratt och idéer blir större och viktigare för varje dag.

Jag är lite vimmelkantig, värktablett eller ej, men jag är inte rädd. Jag har bestämt mig. Jag är inte rädd, jag är hoppfull, glad och modig. Det var så jävla längesen jag kände så, och jag känner mig stolt och tacksam. Min skjorta är kanske lite genomskinlig och mitt nya läppstift kanske för ljust, min boss på förskolan kanske inte gillar mig, jag kanske inte haft sovmorgon på en månad, men inget kommer åt mig längre, tydligen. Detta år har jag känt mig ganska ful, tråkig, taskig och rädd och att den känslan håller på att lätta är liksom för stor för att upplevas på nåt vis. Plötsligt, hela Stockholm alla mina tjejer nya ansikten nya gator för stora glasögon och dyra drinkar. Jag hoppas jag minns dessa dagar som stora.

Kram