inlägget som följer kommer att behandla endast ett enda ämne och det är min ångest!!!! tips är att inte läsa om man till exempel är superointresserad av min ångest!!! förstår alltså att noll personer kommer läsa detta inlägg men det gör faktiskt detsamma det måste skrivas 

 

en grej som jag upprepar och upprepar och upprepar i mitt liv är att:

intala mig själv att jag mår rätt bra under en period som brukar va kanske ungefär tre månader lång och sen när jag kommit ur den perioden och tittar tillbaka inser jag att jag mått P I S S. Att jag kämpat mig igenom dagarna, legat på soffan all min lediga tid, tappat orden och nästan förståndet. 

 

jag undrar gång på gång:

varför blir det såhär? varför är det ett så fruktansvärt oupptäckbart fenomen?

 

är det för att jag:

 

1. var vänskapslös en period i mitt liv/ förbannades med attributet "stark" tjej och därför fortfarande är orolig att ingen ska tycka om mig om jag är en gnutta jobbig?

2. fick ångest när det fortfarande var synonymt med att va ett """jävla psykfall""" och därför smög med allt som gjorde ont och detta hänger kvar?

3. har en inbyggd försvarsmekanism som gör att jag inte inser det när det sker för att jag då hade lagt mig ner där jag stod och varit inkapabel att ställa mig upp?

4. har lagt nån idiotisk stolthet i att klara mig själv? (obs utan att klara mig själv)

5.. vill beklaga mig på en blogg?

 

I AM NOT SURE

 

men nåt jävla skit är det ju 

 

jag önskar att jag lär mig upptäcka och erkänna att skiten äter mig inifrån men det är som att jag glömmer hur det känns att må bra eller vara en fungerande person tills jag hamnar där igen

 

som att jag glömt bort att solen kan värma en förns jag står vid busshållplatsen på g till jobbet och en bekant och behaglig värme uppstår i mitt ansikte 

som att jag glömt bort hur det är att inte vilja spola fram livet tills jag inser att just idag vill jag nog få vara med om

som att jag glömt bort hur det är att vilja vara nära någon tills nån håller om mig 

som att jag glömt hur det är att inte vara ett energilöst vrak tills klockan blir nio på kvällen och jag vill ta mig ut på stan

som att jag glömt bort hur det är att inte vilja slita ut sin mage när det blir morgon i stockholm igen ända tills man vaknar och vill vara precis där man är och kanske till och med pausa tiden en liten stund 

 

jag vet att det inte finns typ nåt vidrigare än en kompis som vägrar närma sig sina ångestmoment utan skriver typ hemliga blogginlägg om det istället -.- men jag gör mitt bästa!!!!!!!! och ni som står ut om och om och om igen ni e värda mer guld än denna värld kan uppbåda om man ska vara helt ärlig.

 

ta hand om er