de allra flesta här är nästan exakt likadana
idag på lektionen
pratade nån erkänd författare och kritiker som jag inte minns namnet på, om att skriva inte i första hand handlar om vad du berättar om för saker, utan om hur du ser på sakerna som du berättar om. Hon sa “de allra flesta ser på världen på samma sätt och därför blir det de skriver aldrig intressant”.
DE
ALLRA
FLESTA
SER
PÅ
VÄRLDEN
PÅ
SAMMA
SÄTT
det är en helt fruktansvärd tanke tycker jag
att man tror att med sina egna fingrar eller sina egna ögon eller sin egna jävla hjärna i alla fall, skulle kunna upptäcka saker som ingen upptäckt, i saker vi alla rört vid, sett på, tänkt över. Men egentligen är vi alla exakt likadana.
Ja man kan ju inte säga att man är förvånad direkt, varför skulle det annars finnas klyschor, varför skulle det annars finnas filmer och tavlor och böcker som vi alla erkänner som mästerverk och människor som vi alla erkänner som goda eller onda.
Sebs berättade för mig om sin teori som handlar om att genom att vi delar samma atomer, molekyler och såntdär också beter oss likadant och tänker på liknande sätt fast man aldrig träffats kanske eller fast man inte sett eller vet hur någon annan gjort.
Vi består alla av atomer molekyler och såntdär. Därför vill vi berätta om samma saker på samma sätt vid samma tid. Det värsta med att inte vara unik är inte att man inte är speciell nog, det är att man aldrig kommer betrakta världen på ett sätt som är intressant för någon att läsa om, lyssna till.
Det värsta med att vara inte vara unik är att det jag ser har du redan sett! det jag känner har du redan känt! alla smaker jag haft mot min tunga har redan vilat på samma sätt mot din! Det värsta med att inte vara unik är att ingen är intresserad av hur det tar emot att andas när den första snön krossas under mina fötter, för ni har också känt just det. Det värsta med att inte vara unik är att ingen vill veta hur min egen röst låter i det tomma rummet, för ni känner också igen ljudet av ett olyckligt eko. Det värsta med att inte vara unik är att ingen är intresserad av att höra om min smärtsamma längtan efter att få vara unik, för ni upplever den också på samma sätt.
Jag tänker att det är något fint också. Att vi alla känner igen oss i varandra. Vi är ett kollektiv och vi kan göra oss förstådda när vi delar känslor och tankar. Det är just därför så många texter får hjärtat att banka hårt, för att vi känner igen oss och får dela och uppleva tillsammans. För även om vi känner känslor som någon upplevt förut så finns det alltid nya perspektiv att påminna varandra om, nya tankesätt att inspirera varandra med och detaljer i det stora som någon inte lagt märke till ännu. Därför är det viktigt att skriva, aldrig är det slöseri med känslor.
Jag tänker att det är något fint också. Att vi alla känner igen oss i varandra. Vi är ett kollektiv och vi kan göra oss förstådda när vi delar känslor och tankar. Det är just därför så många texter får hjärtat att banka hårt, för att vi känner igen oss och får dela och uppleva tillsammans. För även om vi känner känslor som någon upplevt förut så finns det alltid nya perspektiv att påminna varandra om, nya tankesätt att inspirera varandra med och detaljer i det stora som någon inte lagt märke till ännu. Därför är det viktigt att skriva, aldrig är det slöseri med känslor.
Jag tänker att det är något fint också. Att vi alla känner igen oss i varandra. Vi är ett kollektiv och vi kan göra oss förstådda när vi delar känslor och tankar. Det är just därför så många texter får hjärtat att banka hårt, för att vi känner igen oss och får dela och uppleva tillsammans. För även om vi känner känslor som någon upplevt förut så finns det alltid nya perspektiv att påminna varandra om, nya tankesätt att inspirera varandra med och detaljer i det stora som någon inte lagt märke till ännu. Därför är det viktigt att skriva, aldrig är det slöseri med känslor.