Ni vet hur det är med sånt-att natten gör en lika dum som en fylla ibland? Att man skriver sånt man aldrig skulle skrivit om det var dag? Natten har en märklig makt på så sätt

I alla fall så skrev jag såhär 

"Det blev min ungdom. En halvkul fylla, spruckna läppar och en kall röv mot plankorna vid slussen. Det fick jag! Kanske kommer jag minnas min ungdom som gräset under fötterna i en älskares trädgård men det är stor jävla risk att det blir en billig cigg på väg hem från en fest med snodd sprit jag kommer minnas den med."

Fan vad man kan tänka bra när man mår dåligt! En del menar att det är en konstnärsmyt, men Gud vad jag kan tänka bra under sorg. Ångest och leda är en annan femma, det är bara okreativa tillstånd man måste försöka ta sig ur med omedelbar verkan. 

(Också, kul att jag använde ordet röv? Första och sista gången) 

Jag känner i alla fall angående detta:

Begrav mig under gruset om det är så jag minns min ungdom