när regnet hade lagt sig igår var jag tvungen att gråta hela fjällgatan

det är skönt att gråta i regnet för att man är redan blöt om kinderna så ingen man möter behöver låtsas tycka synd om en

 

haha jag minns när jag slutat träffa en kille och hans kompis sa till mig typ "hur mår du vännen?" och spände blicken helt oroligt i mig och jag kände typ

du har ingen rätt att tycka synd om mig

eller kanske snarare

det är inte synd om mig

eller kanske ännu mer

hur kan någon av oss tycka synd om sig själva? det betyder att man förväntat sig något av världen och världen är inte skyldig en ett jävla skit, det får man faktiskt ta och komma ihåg

 

och just därför är det väl så svårt att låta bli att bli rörd av spöregnet, världen är inte skyldig en att fungera men ändå tar regnet slut precis när man undrar hur det känns att drunkna mitt på södermalmstorg

just därför är det svårt att inte behöva sitta ner en stund när det blivit morgon på slakthusterassen, jag vet inte med er, men jag blir lättad varje gång en natt har passerat 

just därför kan jag inte låta bli att känna mig orolig varje gång jag sätter på mina favoritlåtar, för tänk om de slutat beröra mig, tänk om de tappat sin betydelse och om man inte längre kan lita på att man kommer börja gråta till "I always knew" av The Vaccines, vad kan man egentligen lita på då

 

allt är helt i sin ordning och i vanlig ordning gör det mig nervös att ordningen ska kastas omkull

 

puss