Idag packar jag ihop mitt folkisrum

 

Hjärtat slår sig ut ur bröstkorgen idag

 

Jag var tvungen att mitt i packandet av mina spanska rödvinsglas lägga mig ner på golvet en stund, mina händer skakade för mycket :(

 

På fredag nästa vecka när jag flyttar ut har jag bott här i nio månader exakt, men det stämmer ju inte, man vet ju hur det är med tiden, att den bara luras

 

Tiden går fort när man har roligt

 

tiden står still när vi dansar framför ett band som jag mutat med öl för att jag tycker att saxofonisten är söt 

tiden står still när vi dansar i bastun fast man kan dö men vi kommer på det först i efterhand och då är det ju för sent för att dö, och då har vi plötsligt överlevt, och då är man glad för det förstås, att man överlevt

 

tiden står still när du för hundrade gången knackar på min dörr om morgnarna för att vi ska gå till frukosten ihop

tiden står still när jag skjutsar dig ner till matsalen och jag tänker att kanske ramlar vi och skrapar upp våra knän mot gruset men har du skrapade knän vill jag ha det med 

tiden står still när vi ligger i mina smutsiga lakan och ropar på hjälp från universum och högre krafter tillsammans

 

tiden står still när du ringer och väcker mig för att jag ska läsa din text och jag låtsas vara irriterad men du vet att jag bara blir glad och vi läser varandras ord på varsin sida av huset

tiden står still när du ringer mig och frågar om vi ska ta en en sista cigg och stjärnorna syns och jag har inte vant mig vid det än och ni tycker att jag är en stockholmare då, som inte sett stjärnorna. Och om jag någonsin skulle överväga att lämna den staden skulle det vara just därför, för att få ha stjärnorna

tiden står still när jag springer genom fårhagen och himlen är ljus vid vattenbrynet och benen håller trots alla stup

 

tiden tar slut när man för första gången på allvar ger ifrån sig nåt man skrivit och man skäms för jag vill inte vara dålig, jag är inte bra på att vara osäker, det vänder sig i magen på mig när jag håller på att tappa kontrollen, men det går ändå och magen sitter där den ska och man fattar kanske lite, lite grann för första jävla gången i sitt liv att något finns och att det är det som betyder nåt, att man gör nånting. När man för första gången på allvar fattar det lite grann, då tar tiden slut.

 

tiden tar slut när man hittar nåt att skriva om som känns viktigt, som känns större än vad man trodde att man skulle kunna hitta, och jag blev så glad för min hjärna då bara

tiden tar slut när man kommer på något, får ett infall, agerar på en impuls och sen nästa gång man reser sig är man yr för man har glömt äta både frukost och lunch 

 

tiden räcker inte till för allt det här! att göra allt med er, att kunna känna igen på era steg, eller sättet ni kröker axlarna om morgnarna eller hur ni håller händerna i knät om ni har sovit dåligt eller drömt något som gjort er ledsna

tiden räcker inte till för alla era hemlisar, och även om jag har hört dem, vill jag höra dem igen, jag vill kunna dem utantill

 

tiden räcker inte till för den här platsen, för att gå igenom all skog, för att stå på alla berg och jämföra hur nära himlen man känner sig

tiden räcker inte till för allt jag vill skriva, för allt i mitt huvud som jag vill reda ut, för allt innanför revbenen som jag vill kunna sätta ord på

 

tiden går inte fort, den står still, den tar slut och den räcker inte till

 

och jag vet att det är girigt men jag önskar mig mer! mer tid med er. mer tid som känns viktig att få vara med om. mer tid för att ta reda på hur man skriver om det största som väl egentligen är det allra minsta

 

o alla gyllene daaaaaaagar vi haft

ska vi fååååå igen