Jag satt på samma plats som första dan

Såna där små jävla detaljer som förstärker tidens absurditet gör mig galen 

Hur är det samma kropp

Samma händer 

 

Tänk om man en enda gång kunde vara förberedd på att tiden går

Tänk om man för en gångs jävla skull inte behövde chockas av att träden blivit gröna eller att himlen är randig av färg när man går hem under den på morgonen 

Men det är ju som att önska:

Tänk om man en gång kunde vakna upp bredvid den som är halva ens liv och se på händerna som vilar mot den ryggen och känna "det här livet har runnit mig ur händerna precis som jag vetat att det skulle" och med lugn och ro packa sin väska, slänga sin tandborste och en sista gång placera sitt huvud i glipan vid hans skulderblad 

Tiden visar mig ingen hänsyn och jag vet det mycket väl 

Jag vet det mycket väl!

Men tänk vad skönt om man en endaste gång hade kunnat vara förberedd på att tiden går

Tänk om man inte varje gång en skiftning i ljuset uppstår skulle falla ihop på knäna

Livrädd över att tiden ska göra slut på en med omedelbar verkan

Jag är orkeslös efter vårt avsked idag, det är dramatiskt förstås men hur ska det inte vara det, det är dramatiskt att omge sig med stor kärlek och sen lämna den utspridd över hela Sverige, utlämnad till hoppet om att den ska hitta tillbaka till en då och då 

Men jag känner hoppfullhet, för finns den här platsen måste det finnas flera ställen man kan vilja stanna kvar i 

Finns ni, måste det finnas flera man kan vilja stanna kvar hos

Det var ett liv när jag började där, med händer som slutat skaka för jag var aldrig nervös 

Det är ett annat liv när jag lämnar er nu, med händer som slutat skaka för jag vet att mycket lite är nödvändigt att oroa sig för 

Kanske inte på samma sätt nånsin igen men

Ni är med mig för alltid nu

Aldrig utan er igen nu