Apropå att va kvinna
När hon såg att jag var orolig för att allt var förgäves eller bara helt enkelt att någon skulle anklaga mig för sin olycka, att den skulle borra ned mig med sin blick och att jag skulle bära den skulden i mina lungor och njurar och i min livmoder som ett aldrig förlöst foster av ånger och att jag inom kort skulle falla till marken och drunkna i regnet, tog hon tag i mina axlar och sa med eftertryck "du får inte ärva det där av mej". Jag nickade, la mitt huvud i hennes knä, lät henne stryka mig över håret, och sa inte "det är redan för sent."
Kommentarer
Trackback
