För första gången sen allt blev som det blev känner jag: vågar jag känna att allt kanske ordnar sej? Kanske är det sommaren kanske är det att jag oroat mej blodig och det inte hjälpt kanske är det bara att man inte orkar mer, man har vant sej, men vill kasta sej i havet med sina trötta armar och det kan man äntligen. Äntligen kan man ligga under ytan av ett grumligt hav och sen kan man känna solen på huden. Det är väl därför jag könner: kommer allt kanske att bli bra? Men precis då blir jag påkörd av en bil med min cykel. Och kan inte bestämma mej för om universum vill att jag ska tolka det som tur att jag överlevde eller att jag ska passa mej att hoppas på för mycket? Vi får väl se

På återseende