Ibland undrar jag vart alla mina känslor och tankar kommer ifrån. DET MÅSTE JU VARA ETT JÄVLA STOPP NÅNSTANS. Men åhnä säger känslorna och tankarna, vi ska finnas hela tiden och svida dej sönder och samman. Lite så känner jag. Har varit sjuk och inte kunnat praoa på String och därför har jag inte bloggat nåt för det skulle bara blivit ångest. Lite som nu. Jag har konfaläger i helgen och får jag inte åka på grund av något sjukdomsrelaterat blir jag galen. Nog med ångest. Det är nästan sommar ute (tror jag har ju liksom inte varit ute) och jag känner för att ligga på gräsmattor i färgglada klänningar hela livet. Eller svinga mej ut från skyhöga klippor, eller stå längst fram på en konsert eller bara få skratta så mycket att det gör ont. Alltså livet snart ska du levas mer än du någonsin har blivit levt. Hoppas ni carpe diemar så mycket ni kan köra bloggläsare. Sov gott!