Ligger i min säng och försöker att inte tänka. Har så jävla mycket tid att tänka. Hatar att tänka. Hatar att känna. Fast just nu är problemet att jag inte känner. Att jag försvinner in i ett avskalat liv, mer och mer känner jag INGENTING. Vilket som omväxling vore så skönt om jag liksom slapp känna kanske den jobbigaste känslan. Känslan av INGENTING. Jag känner liksom jobbighetskänslan av att inte känna någonting. Vill försvinna in i något där jag inte behöver känna, inte behöver tänka efter. Där jag inte behöver tänka på hur lite jag känner fast jag borde. Fast jag vill så mycket att det skaver. Jag vill vara kär, jag vill känna gemenskap, jag vill känna pulsen slå när man dansar, jag vill känna basen under fötterna på en konsert och jag vill känna att jag räcker till. Jag vill känna uppskattning. Jag vill känna att nån känner för mej. Att nån vill känna nåt för mej. Glädje, kärlek, saknad. Vill betyda nåt för nån och nu vill jag försvinna. Ska gråta mig själv till sömns med fina, vackra Håkan. Hej.