Imorgon börjar jag nian i den skolan jag gått i sedan jag var sex. Jag minns min första dag i sexårs. Jag minns första gången jag åt lunch där, jag minns min första gympalektion (då vår lärare uppmanade oss att inte reta varandra för våra trosor) men mest minns jag hur jag tittade på niorna. Hur obestridligt stora dom var, hur overkligt det kändes att någon gång bli som dom. Jag känner känslan inom mig när jag skriver det här. Jag känner mig varken stor eller overklig. Känner mig liten och ganska obetydlig. Men ska njuta av att vara äldst. Av att vara vara störst. Om jag bara vetat hur lite det kändes för något år sen. Jag vill egentligen inte börja skolan, för första gången i mitt liv känner jag mest panik när jag tänker på den, men det känns ändå som att sommarlovet verkligen är över. Att det inte finns nåt mer att hämta. Kanske för jag fick en så himla bra avslutning på allt med mina närmsta på Mathildas land. Vi dansade och tittade på stjärnor och gjorde lite allt möjligt. Det var fint. Jag är lite sugen på att börja skolan, antagligen av rutin. Kanske för att jag alltid varit det. Kanske för att jag är så trött på att känna mig liten. Hej.