Idag har min kära storebror bal och jag kom på att om EN VECKA har jag sommarlov. Sommaren är faktiskt inte min favorit årstid. Eller på ett sätt. På det där sättet att jag kan göra vad jag vill, att man blir liksom smekt av solen och att ingen stress exsisterar. Man bara läser, äter, hänger, sover, lever, lever, lever. MEN. Jag får nåt sorts psykvakum på sommaren. Jag ligger uppe hela nätter och funderar på varför jag ens lever. Jag känner mej svart ändå längst in och jag mår knaz av ingen som helst men samtidigt alla anledningar i hela världen. Allt ska vara så soligt och glatt och så ligger jag där svart och svår. Nä fyfyfy får panikångest bara jag tänker på det. Därför ska jag i sommar inte må sådär. Jag ska istället lyssna på mej själv, göra saker som jag vill och så. Jag vägrar att känna sådär ofestligt i alla fall. Vägrar. I sommar ska jag leva. Sådetså. Men nu ska jag träna. Hej.

Ps. I sommar ska jag meditera i kvällsol som på bilden nedan. Då var jag i och för sej i en gympasal men det är en radikal. Ds.