Om två dygn är jag konfirmerad. Jag minns när jag var sju år gammal och min bror konfirmerade sej. Jag minns att jag tyckte det var så fint, men aldrig kunde jag ana att det skulle bli såhär bra. Att välja Katarina kyrkan, den gruppen, ja, konfirmationen överhuvudtaget var en ren impuls och jag är så glad att jag vågade. Det har varit så fint hela vägen och förhoppningsvis blir det ett lika fint avslut. På lördag är det hursomhelst. Jag ska läsa upp vad just JAG tror på inför alla i kyrkan, vi ska sjunga och liksom säga hejdå till varann och den här tiden. Känns knas att det till slut är dags.
Idag är torsdag, alltså lika med, trött dag. Längtar för första gången i åttan efter sommarlovet, efter dagar utan slut. Nu ska jag läsa lite om äktenskap. Kraaaam.