Med en av världens bästa låtar, vars refräng står för rubrik ikväll, inledde Den svenska björnstammen den kanske nästbästa konserten jag varit på för tre timmar sen. Ångrar mig. Lätt den nästbästa jag varit på. Jag har kvar känslan i kroppen, känslan av att vara dansigt och hoppigt varm men ändå frysa för att sommaren är över och man har åkt färja med alldeles för lite kläder. Ska sova nu och drömma om den bästa kvällen på jag vet inte hur länge, och den där obestridligt lyckliga känslan man får när man kan precis varje ord i en låt som betytt så mycket och liksom spelas framför en. Sov gott hörni.